Chatrin och Jonas lever familjeliv på distans

Att mamma eller pappa i en familj åker på kurs över helgen har man ju hört talas om. Och ett par dagar ifrån varandra klarar de allra flesta av både praktiskt och emotionellt. Men hur gör man om kursen leder till en utlandstjänst som varar i sju månader?

I AFGHANISTAN. Jonas Blomberg tjänstgör just nu i Afghanistan.

I AFGHANISTAN. Jonas Blomberg tjänstgör just nu i Afghanistan.

Foto: Linda Wikström

LULEÅ, FÖRÄLDRAR OCH BARN2007-10-20 01:45

Hur får man ensam vardagen att flyta när man är van att vara två? Och hur klarar familjens minsta av den långa separationen?
BARN&föräldrar har träffat familjen Sandle Blomberg, som den senaste tiden bara setts tre gånger på just sju månader.
Pappa! Hopp!
Malte tar sig smidigt från soffan till bordet och så hopp, ned i pappa Jonas famn. Han vilar någon sekund och så ska han upp igen.
– Nä, hurrudu. Inte ska man väl vara på bordet.
Jonas drar ned Malte i soffan och kittlar honom. Malte vrider sig och skrattar så där som bara barn kan. Oåterhållsamt och ärligt.
Här och där i vardagsrummet finns spår av att familjen precis flyttat in. Kartonger står fortfarande ouppackade och varken blommor eller gardiner syns till.
Utsikten från de stora fönstrena i vardagsrummet är med andra ord god och från den nybyggda fyran högst upp i ett av punkthusen på Kronan, ser man ut över hela Luleå. Vet man bara åt vilket håll man ska titta, ser man ända till F21 där både Chatrin och Jonas jobbar. Chatrin som civilanställd och Jonas som officer.
Sedan den 31 mars i år har Jonas dock varit stationerad i Mazar-i-Sharif i norra Afghanistan, där han tjänstgör som officer i ett så kallat reconstruction team.
När BARN&föräldrar är på besök har Jonas sin tredje och sista ”minisemester”, vilket innebär tid med familjen hemma i Sverige i drygt en vecka.
– Jonas har alltid rest mycket inom jobbet. Och efter att ha varit tillsammans i 15 år så är jag van, säger Chatrin och fortsätter:
– Men det här är första gången som Jonas jobbar utomlands och jag tänker hela tiden på hur jag ska göra det så smidigt som möjligt för Malte.
Lite rörigt
Redan före jul förra året började förberedelserna för Jonas utlandstjänst. Han åkte på kurser inom Sverige under veckorna men kunde åtminstone vara hemma på helgerna. När avresan till Afghanistan gick väntade en lång period utan Chatrin och Malte. Hela 7,5 månader med undantag för tre hemresor på 10–11 dagar vardera.  – Det är klart att första tiden var lite jobbig. Även direkt efter man varit hemma på besök. Men tiden går ganska fort där nere. Man kommer in i det och har alltid mycket att göra, säger Jonas.
– Sedan sa jag redan från början att jag skulle komma hem om det verkligen inte funkade. Vi diskuterade igenom det här mycket innan jag åkte.
Jonas blev tillfrågad två gånger om han inte skulle söka tjänsten innan han till slut gjorde det. Många av tvivlen berodde på Malte.
Så här i efterhand har det gått bra, även om det för Maltes del var lite tungt i början när pappa åkte.
– Det är så svårt att säga om det berodde på att Jonas åkte eller om det bara var en fas i Maltes liv. Mitt i allt det här så skolade vi in honom på dagis också. Så lite rörigt blev det, säger Chatrin.
Flitig telefonkontakt
Då Malte bara var ett år och åtta månader gick det inte att förbereda honom på något speciellt sätt när Jonas åkte. Det blev inte så mycket mer än ”Säg hej då till pappa. Pappa kommer sen”.
Men för att hålla kontakten och bibehålla någon slags vardag ringer Jonas hem varje dag från satellittelefon på campen i Mazar-i-Sharif. Men självklarheter som ”ring om fem minuter istället” eller ”hörs ikväll” existerar inte. Inte heller kan Chatrin och Malte nå Jonas, om det inte är nödfall.
– Första gångerna jag ringde och pratade med Malte var han bara tyst och lyssnade. Men nu pratar han faktiskt litegrann. Så nog händer mycket med Malte mellan gångerna vi ses, säger Jonas.
– Ja, det är så tydligt när vi åker till flygplatsen för att hämta Jonas. Första gången så tittade han bara på Jonas och det tog ett tag innan han gick fram till honom. Andra gången sprang han fram direkt och tredje gången stod han vid rulltrappan och väntade och pratade om att han skulle krama pappa, säger Chatrin.
Ledig från dagis
Utöver alla samtal så mailar Jonas och Chatrin dagligen. Chatrin skickar dessutom bilder så gott som varje dag. De bilder som Jonas då och då får chans att skicka till Chatrin, brukar hon spela upp som ett bildspel för Malte.
– Bilderna har varit jättebra. Jag har aldrig blivit förvånad att Malte har växt eftersom jag sett honom varje dag, säger Jonas.
– Nä, och så var ju Malte så pass stor när Jonas åkte, att han hann vara med om de största utvecklingsstegen. När Malte började krypa, gå och så vidare. Fast nu kommer det ju i och för sig mycket ord. Nya varje dag, säger Chatrin och fortsätter:
– Sen har vi haft lite tur också. Vi lyckades till exempel tajma in första gången Malte kissade på pottan när Jonas var hemma.
Malte har förflyttat sig från soffan till köket och verkar vara på vindruvsjakt.
Eller jakt och jakt. Han vet exakt var druvorna finns och klättrar obesvärat upp på en hög barstol för att nå köksön där fruktfatet är placerat.
– Ojdå, det där visste jag inte att han kunde, skrattar Chatrin förvånat.
Att det är svårt att hänga med i en tvåårings utvecklingstakt via bilder och telefon blir plötsligt uppenbart. Att Malte därför får stanna hemma från dagis och Chatrin oftast tar kompledigt från jobbet när Jonas kommer hem, känns som en självklarhet. 
Dunväst inte skottsäker väst
– Här Malte, vi tar stövlarna, säger Jonas när det blivit dags att gå ut. Själv sätter han på sig dunväst och keps, långt ifrån den skottsäkra västen och hjälmen han har på jobbet tillsammans med laddad pistol och AK5:a.
Hur farligt är det egentligen att vistas i Afghanistan nu?
– Det är klart att det finns en viss fara. Men det är säkrare i norra Afghanistan där vi håller till. Sedan lämnar man aldrig campen förutom när man ska på uppdrag. Och på campen är det relativt säkert, säger Jonas.
– Sedan har ju du en bra tjänst som innebär att du bara behöver gå utanför murarna några gånger i veckan, inflikar Chatrin.
I skogsdungen utanför lägenheten på Kronan lyser solen. Men den värmer inte särskilt bra då de första riktigt kalla vindarna tar över. I Afghanistan har den värsta sommarvärmen också börjat lägga sig. Något som betyder mindre energi för stridigheter.
Sommarmånaderna är nämligen de värsta ur konfliktsynpunkt och då Afghanistan är ett väldigt fattigt land har de som bor där fullt upp med att bara överleva vintern.
– För mig går oroandet i vågor. Eftersom jag jobbar där jag jobbar så får jag ganska mycket information. Och med information känner man sig säkrare. Men hör man att det varit något attentat så blir man ju såklart orolig, säger Chatrin.
Hjälp av föräldrarna
Malte har börjat bli trött och vill komma till mamma. När pappa börjar gå mot lägenheten igen så ångrar han sig och vill åka på hans axlar.
Det måste vara skönt att få dela alla vardagssysslor med någon igen, även om det bara är för en stund?
– Ja, det är ju i och för sig inget unikt i att vara ensam med barn. Det finns de som har det så här hela tiden. Men vi är ju vana att vara två så när jag skulle sälja lägenheten, byta däck och sådana där saker så märktes det att man var själv, säger Chatrin och fortsätter:
– Men vi har fått mycket hjälp av våra föräldrar. De har varit fantastiska och ställt upp till 110 procent. Utan dem vet jag inte om jag skulle ha orkat alla gånger.
På frågan om Jonas kan tänka sig att åka utomlands igen, skakar han först på huvudet.
– Nä, jag vet inte. Inte som det ser ut nu i alla fall.
– Jag kommer i alla fall inte att sätta stopp för det. Det är ju en del av hans jobb. Men det är klart, det beror väl på hur livet ser ut just då, säger Chatrin.

Fakta/Sverige i Afghanistan
Sverige leder sedan mars 2006 ett Provincial Reconstruction Team (PRT) från campen Northern Light i Mazar-i-Sharif i norra Afghanistan. Detta är en del av ISAF, International Security Assistance Force, som har en operativ styrka på 37.000 soldater. I den svenska styrkan finns cirka 330 soldater varav 35-40 stycken kommer från F21.
ISAF:s uppgift är att stödja den afghanska regeringen, som valdes under hösten 2005. Det gör man genom att stödja lokala politiker, ledare, polischefer och militära befälhavare.
De svenska styrkorna ska även underlätta processen att avväpna och demilitarisera de illegala milisstyrkorna i regionen.
Styrkan i Afghanistan benämns inom Försvarsmakten med FS följt av ett löpnummer. Den första insatsen benämndes FS01. För närvarande tjänstgör den trettonde enheten, FS13, i Afghanistan. Kontingentschef och chef för Provincial Reconstruction Team i Mazar-i-Sharif är överste Mats Danielsson från F21 i Luleå.
Det finns flera anledningar till att det blivit som det blivit i Afghanistan. Landets utsatta läge mellan mäktiga grannar är en.
Till landets senare historia hör Sovjets invasion av landet 1979. De var kvar till 1989 och sedan de lämnat landet fortsatte stridigheterna, trots regeringens försök att vara kvar vid makten. Regimen föll samman i april 1992 och inbördeskrig utbröt, främst i Kabul.
Då folket var trötta på krig, var det relativt enkelt för talibanerna att ta kontroll över södra Afghanistan 1994. I september 1996 erövrade talibanerna Kabul. Året efter avskaffade de republiken, och utropade ett emirat. Men det internationella samfundet var föga imponerat. FN gillade varken att talibanerna stödde terrorister eller deras syn på kvinnor. Dessutom ökade opiumproduktionen i landet. 

Efter flera terrordåd, som Usama bin Ladin misstänktes ligga bakom, genomförde USA och FN ekonomiska sanktioner mot landet, som vägrade lämna ut bin Ladin.
Efter terrordåden 11 september 2001 fick USA nog och tillsammans med den väpnade oppositionen Norra Alliansen gav de sig på talibanerna, som kapitulerade i många områden.
Under en konferens i Bonn 2001 samlades delegater från etniska och politiska grupper i Afghanistan för att staka ut Afghanistans framtid. Hamid Karzai sattes att styra landet. 2005 valdes nytt parlament och provinsförsamlingar.
Efter talibanregimen har Afghanistan haft en positiv utveckling, även om det är lång väg kvar. Men det finns hopp för framtiden – fler och fler går i skola, det finns många ännu inte utvunna fyndigheter av till exempel olja, gas, metaller och ädelstenar. Dessutom finns en stor vattenenergipotential.
Källa:www.mil.se

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!