För Judite och Ivone är Angola både långt borta och nära

Vi träffar Judite och Ivone i villan i Svartöstan i Luleå. Judite har ytterligare fem barn. Tre av barnen från sitt tidigare äktenskap och tre med sin nuvarande man. Ivone är näst äldst. - Jag har inget hemma någonstans. Ibland känner jag en saknad. Jag är född i Kongo- Brazzaville. När jag var nio år flyttade vi till Angola och när jag var 15 år gifte jag mig och fick barn. Äldsta pojken är 24 år nu och jag är farmor. När jag var 29 träffade jag min nuvarande man. Han jobbade då som FN-observatör i Angola, säger Judite. Det var en hel del problem med barnens uppehållstillstånd innan hela familjen till slut var samlad i Sverige. - 2000 åkte jag tillbaka till Angola för att barnen blev kvar i landet ett tag. Efter det har jag inte varit där. När jag var där, kände jag att jag ville åka till Sverige. Hem till Sverige. Det kändes som om allt var förändrat. Alla mina vänner var gifta eller hade flyttat och då blir det inte samma sak. Man har på något sätt brutit kontakten. - Men så fort jag kom tillbaka till Sverige, kände jag att något saknades. Jag tänkte: "Var är mina bröder? Var är min mamma?" Jag ville åka tillbaka, säger Judite. 74 barnbarn
Judite och barnen har tät telefonkontakt med familjen i Angola. - Mamma skulle ha kommit hit men hon tycker det är för kallt. Hon är 74 år nu och har 74 barnbarn som hon försöker hinna med att hälsa på. Efter flera års studier i Angola blev Judite färdigutbildad jurist och hade ett välbetalt och bra jobb som sekreterare åt finansministern. Barnen behövde inte försaka lika mycket som hon själv hade fått göra. Det var inget dåligt liv de lämnade bakom sig och anpassningen till den nya kulturen har inte varit alldeles enkel. - I Sverige dög inte min utbildning. Då tänkte jag: "Vad ska jag göra nu? Ska jag börja läsa igen?" Jag bestämde mig för att prova någonting annat och startade ett eget företag, en frisersalong för afrikansk hårkonst. Andra valmöjligheter
För Judite var det viktigt att barnen inte avvek för mycket från andra, att de skulle hitta sin plats i det nya samhället. Hon ville också att de skulle få det lättare än hon själv hade haft det - att de inte skulle behöva kämpa lika mycket som hon har varit tvungen att göra. - Jag vill att de ska ha mobil, kontonummer, att de ska få ha moped, kunna ta körkort, gå i samma skola som alla andra barn, lära sig om den nya kulturen och hur man beter sig i det nya landet. Då passar de in. Så när de kom till Sverige skaffade de villa, bil och mopeder, precis som alla andra barnfamiljer. Allt för att barnen inte skulle behöva känna sig annorlunda. - Det finns också valmöjligheter i Sverige som det kanske inte finns i Angola. Jag vill att de ska ta den möjligheten, säger Judite. Tydlig skillnad
- Jag har sagt åt dem att plugga, för att hitta en plats i samhället och få jobb. Annars kommer de alltid att känna att de inte duger. Du kan alltid göra ett val - vill du duga eller vill du inte duga. Det har alltid varit min högsta dröm, att de ska ha det bättre än jag har haft det som har skaffat barn, jobbat och pluggat samtidigt. Den tydligaste skillnaden mellan Angola och Sverige tycker Judite handlar om kärlek. - I Angola talar man med människor man möter, även om det är någon man inte känner. Man kan fråga: "Hur mår du, vart är du på väg?" I Sverige stänger man dörren i stället för att ge mig möjligheten att visa vad jag går för. Alla är inte sådana, men många. Judites äldsta dotter, Ivone, vet vad som är hemma för henne, men det är inte helt okomplicerat. - Det är Angola, men samtidigt känner jag att jag kan nog inte bo där längre. Jag har varit borta för många år. Jag har en stor längtan dit, jag har ju mormor och alla andra släktingar där och kompisar man har känt sedan man var liten, men kan jag bo där? Jag vet inte. Ivone vet att hon ska återvända till Angola en dag. - Så fort som möjligt. Mer blandad kultur
Nu bor Ivone i USA, där hon studerar juridik. Det har gått fort för henne att känna sig hemma där. - Det är en mer blandad kultur där, man passar in lättare där än här i Luleå, säger hon och pekar på sin bruna arm. När barnen först kom till Luleå var intrycken många: - Det var kallt och jag förstod ingenting. Det är verkligen två helt skilda länder, säger Ivone. - Jag var inomhus väldigt mycket första tiden. Men jag ville verkligen lära mig, så efter tre månader kunde jag förstå språket. Då blev allt mycket lättare. Språket gör mycket. Förstår man inte språket i det land man bor i, då blir det svårt. De yngsta barnen har en annan relation till Angola. De är hemma i Sverige. De har också rötter i Angola men de har inga minnen därifrån. Saknar maten och värmen
Ivone vet att en del saker kommer att kännas jobbiga när hon kommer tillbaka. Det som en gång var vardag, är det inte längre. Att se gatubarn och människor som har det svårt, till exempel, tror hon kommer att vara tungt. - När jag bodde där var det inget jag tänkte på. Nu tror jag att sådant kommer att bli det jobbigaste när jag återvänder, säger Ivone. - Men det kommer att finnas annat som är bra. Jag saknar maten, musiken och värmen. Vad gäller maten verkar både mor och dotter ha samma längtan. Även om samma råvaror finns att köpa här, i alla fall en del av dem, blir det aldrig riktigt samma sak som i Angola. - Kryddorna finns inte och även om man kan köpa både majs och mango här smakar det inte likadant. - Mango går man bara och plockar från träden och en avocado, den är så här, säger Judite och visar med händerna något som med svenska mått mätt skulle kunna vara en mindre melon. Ut i världen
Det är inte bara den afrikanska maten som Ivone kan sakna. När hon är i USA kan hon också längta efter typiskt svenska matupplevelser som hushållsost och korv. - När jag först kom till Sverige tyckte jag inte om maten här. Nu när jag åker till USA tycker jag inte att maten smakar bra där, säger Ivone. - När hon är i USA längtar hon till Sverige och när hon är här, längtar hon till Angola, konstaterar Judite. Ivone tycker att det har varit lättare för henne att ta steget ut i världen än det hade varit om hon hade varit kvar i Angola. - Jag har gått grundskolan i Angola, gymnasiet i Sverige - svenska är ganska svårt - då tänkte jag att då klarar jag väl USA också. - Hon har fått vingar, säger Judite.