Fokus på: Georg och Eivor startade på ny kula i Helsingborg

Plötsligt var det en helt ny tid i livet. Yngsta dottern Gunilla var klar med gymnasiet och på god väg att lämna boet. Den drygt ett år äldre Ingela var redan utflugen.
Mamma och pappa satt och karvade i tårtan, som Georg själv uttrycker det, och tittade nymornat på varandra. Föräldraskapet var, om inte avklarat, så åtminstone en fas i livet som inte längre skulle fylla vardagen med råge.
- Jaha, och vad ska vi göra nu?
Tja, de kunde till exempel skilja sig. Men nej, det var inget alternativ kom de snabbt fram till även om flera par i bekanskapskretsen redan valt var sin väg i just den här korsningen.
Det är lätt att livet bara rullar på, att alternativen och de därpå följande valen aldrig blir riktigt tydliga förrän långt senare. Vid passerade 50 kanske perspektivet krymper - men sådant vet man så lite om. Nu är det nu. Så här i efterhand var det precis rätt att bryta upp och att de skulle göra resan tillsammans - en inte ens uttalad självklarhet.
- Eivor var nog den som var mer drivande än jag i början. Hon har alltid varit intresserad av att odla och säsongen här uppe är så kort.

Ingen klar bild
Att börja om mitt i livet är en utmaning som några få vågar anta. De blir de förebilder vi andra med mindre ork eller bara trängre sinnen, gärna ikoniserar och lyfter fram som modiga korsfarare. Men mod, nej, det handlade inte om det ...
- Mod, vaddå mod, inte tycker jag att det var modigt ... när vi väl var överens om att röra på oss så bara gjorde vi det. Vi ville prova något nytt men egentligen har jag bara nått halvvägs och jag hade ingen klar bild av vad jag skulle pyssla med när planerna väl blev allvar.
- Vi flyttade ju inte direkt, vi ville vänta ut Gunilla som tog ett sabbatsår och vi ville att hon skulle få ha sitt rum kvar.
Två år från idé till genomförande kom det att ta och i juni 2002 rullade paret in i Helsingborg efter att ha bilat ned genom landet. Hustrun Eivor arbetade vid Telias nummerupplysning med personal utspridd över tolv orter i landet och kunde söka förflyttning.
Att det blev just Helsingborg var delvis en slump, delvis ett medvetet val.
- Vi hade ett grundkrav och det var att det skulle vara söder om Stockholm och vid vatten. Det hade vi som arbetshypotes när vi väl satte igång på allvar.
- Arbetskompisarna begrep inget. Jag hade ju tjatat länge om att jag skulle sluta och nu blev det något av ett mellanting, eftersom jag fortfarande är kvar.

Ett liv i kappsäck
Kvar, innebär att Georg fortfarande är förste forskningsingenjör vid Luleå tekniska universitets avdelning för samhällsbyggnad på 60 procent. Sin arbetstid har han möjlighet att förlägga så att han arbetar mer koncentrerat i perioder. Livet i Luleå levs numera i kappsäck hos gamla kamrater, en vardag som verkar passa honom alldeles utmärkt.
Att flytta på sig var inget dramatiskt som Georg och Eivor ägnat någon större energi åt att älta för och nackdelarna med. Visst kan det förvisso vara något helt annat att ställas utan valmöjligheter, att tvingas byta boplats - men inte heller det ser Georg som något dramatiskt.
- Som jag ser det är det ingen självklar rättighet att bo kvar där man alltid bott. Skulle jag ha ställts inför faktum att det det bara fanns jobb på något annat ställe, så skulle jag ta mitt pick och pack. Har man inte sitt uppehälle så är det en annan sak, men jag förstår inte varför man till varje pris ska klösa sig fast bara för att man har föräldrar och kompisar på ett ställe.
- Men jag är ju ganska rotfast ändå; jag har ju inte bytt jobb, inte bytt fru ...

Nu är "hemma" Fredriksdal
Nu var det inte helt lätt att bygga upp ett nytt socialt nätverk i Helsingborg, skulle det visa sig.
- Det var lättare för Eivor som hade ett jobb på plats. Grannarna på vår första adress vara svåra att få kontakt med, att komma in på livet. Vi bodde i ett femvåningshus och alla var artiga och hälsade när vi möttes, men mer blev det inte.
Inte heller där var paret rädda för att börja om. Plötsligt fick Georg ett telefonsamtal från hustrun som frankt meddelade att nu hade hon sagt upp lägenheten. Jaha, tre månader hade man på sig att fixa något annat.
- Ja, det var kanske lite originellt. Vi sade upp ett förstahandskontrakt för att flytta till ... ja, det visste vi ju inte, men jag tänkte att vi har ju tre månader på oss, det ordnar sig.
Och det gjorde det men inte riktigt på det sätt man tänkt sig. Det andrahandskontrakt paret trott skulle löpa på ett år blev bara tre månader då lägenhetsinnehavaren plötsligt ville ha sitt boende tillbaka. En insatslägenhet i Fredriksdal, ett lugnt område cirka tre kilometer från centrum, är parets "hemma" i dag.

Dröm om Medelhavet
När Luleå var ett avslutat kapitel var Georg nyss fyllda 50, hustrun ett år yngre. Sju år har gått och Eivor har bytt bana efter att ha erbjudits avtalspension. Som personlig assistent är målet att jobba 40 procent, men just nu blir det mer eftersom hon vill ta sig in i sitt nya yrke. Fritiden ägnas åt odling och engagemang i områdets koloniförening, ett intresse som lett till nya kontakter och vänner.
Något så när rotade i den skånska myllan är paret dock inte främmande för att röra på sig igen.
- Egentligen skulle jag efter pensioneringen vilja ha en husbil och bo några månader per år vid Medelhavet. Kolonistugan kan vi ha på vintern men man får inte bo där året runt. Det är en dröm, vi får se hur det blir. Vi trivdes jättebra i Luleå, det var inte det som fick oss att röra på oss, vi ville något annat helt enkelt. Men det var inget flytt för flyttandets egen skull, jag skulle till exempel aldrig kunna tänka mig att dra iväg till Kiruna ...

Sommarhus på Sandön
Länken till den gamla hemstaden finns kvar i form av ett sommarhus på Sandön som Georgs pappa John byggde efter kriget.
- Det var egentligen en militärbarack, en så kallad Agrell-hydda som drogs över isen en vinter. Det välvda taket var en masonitkonstruktion och från början var det två familjer som delade på huset. Men det blev för barnrikt och pappa tog över huset själv.
Stugan revs så småningom och fadern uppförde ett nytt hus på samma tomt. Georg tog över i slutet av 1970-talet.
- Den yngre vill nog upp, men just nu bor båda i Göteborg. Ingen har varit upp till Sandön nu i sommar men i fjol var Eivor där i sex veckor och våra kolonistugegrannar från Helsingborg bilade upp för att hälsa på.
Huset ska förbli i familjen är det tänkt och barnen har löfte om att få ta över. Men att själva vända norrut igen är inte aktuellt.
- Nej, det är nog inte aktuellt, inte som det känns. Men man ska ju aldrig säga aldrig, Luleå finns ju kvar.