Farfars farfars farfar ...

Det är något speciellt med släktforskare; envetenheten, tålamodet och den obändliga viljan att skikt för skikt avtäcka sina rötter och ge det förflutna liv.
För Christer Öberg var det farfar Einar som satte honom på spåret.
- Jag var mycket hos farmor och farfar i Norrfjärden när jag var barn. Farfar berättade ofta och gärna om gamla tider, om livet i trakten och om människorna.
På den vägen blev det.
Samtalen med farfar ledde två generationer tillbaka, kanske är det så långt ett mannaminne, utan specialintresse för ämnet, sträcker sig. Men Christer ville veta mer.

Snabbt avklarat ...
Med ett bredare intresse för historia i allmänhet i botten, tog inriktningen på släktforskningen fart rejält redan i tonåren och sin ålder till trots, han är född född 1978, är han något av en veteran i sammanhanget.
Första året på gymnasiet tog han kontakt med Luleåbygdens släktforskarförening, som då hade sina lokaler på Stationsgatan 38, för att komma vidare i sitt arbete.
- Jag stegade helt enkelt in och sa "hej, jag vill börja forska". Jag hade tur och en av föreningens "stora", Märta Lindgren, var den som introducerade mig.
Detta var före datorernas intåg på arenan och sökandet efter anfäder skedde huvudsakligen via mikrofilmat material. I sin iver och kanske också i ungdomlig otålighet, hade han tänkt sig att detta skulle vara ett relativt snabbt avklarat projekt. Han hade inte kunnat ha mer fel.
- Efter första sittningen tänkte jag att ett besök till skulle räcka för att jag skulle vara klar ...

Livsstil
Periodvis kom det att bli långa och sena kvällar i forskarlokalen. Numera, med arbete och egen familj går släktforskningen i vågor men sökandet efter ännu en pusselbit och ännu en, tar nog aldrig slut. I snitt en kväll i veckan blir det nog.
- Släktforskning är en hobby som lätt blir lite av en livsstil eftersom man kan gå så djupt in i sitt ämne. Det tar liksom aldrig slut och intresset kan bli hur stort som helst.
En helt ny värld har öppnat sig i och med möjligheten söka via internet och databaser.
Det har delvis förenklat arbetet och gjort arkiven tillgängliga för bredare grupper, förutsatt att man kan hantera en dator. Men tekniken innebär också att man bör se upp för fallgropar, menar Christer.

Viktig källkritik
Dessutom blir källkritiken viktig när man hanterar material som ofta redan bearbetats i både ett och två led av någon annan.
- Datorer kan locka yngre forskare, mikrofilm är kanske inte deras grej direkt. Men jag tycker att man ändå måste se nätet som en andrahandskälla och därmed med en viss reservation. Visst kan man få ledtrådar men sedan ska man nog gå till ursprungskällan.
- Ska jag vara ärlig så lockas jag nog av att det blir lite mer arkivkänsla att sitta och läsa film - men visst, det har blivit enklare.
För honom själv blir nätutbytet intensivt i perioder och via den egna hemsidan skapas många kontakter.
På Sveriges släktforskarförbunds hemsida och nättidningen Rötters forum möts likasinnade för diskussion, tips och goda råd. Här kan både nybörjare och erfarna mötas på lika villkor.

Föreningar runt om i landet
Sveriges släktforskarförbund, som är en paraplyorganisation för totalt 169 lokala föreningar spridda över landet, bildades så sent som 1986.
Antalet medlemmar uppgår till drygt 70.000 men uppskattningsvis, enligt Inger Carnberg på förbundets kansli i Sundbyberg, är det cirka 200.000 svenskar som kartlägger sin historia mer eller mindre organiserat. Och även om medelåldern traditionellt är relativt hög bland de mest aktiva, finns även de yngre årgångarna bland de aktiva.
- Det är väldigt varierande åldrar faktiskt men 20-åringarna kanske inte är så välrepresenterade, säger Carnberg.
De har väl annat för sig kan man tänka än att envist foga namn till namn efter timmar i forskarlokaler och arkiv.
Vid sidan av tålamodet är också noggrannheten är en dygd i sig för den som tar sitt uppdrag på allvar.

Mantalslängder och jordeböcker
Men ibland kan det också handla om att ha tur, att rätt uppgift trillar på plats vid rätt tillfälle. Och när väl en detalj låter sig fogas till berättelsen, gäller det att veta exakt i vilket sammanhang den hör hemma.
- Jag har haft turen att det funnits kvar en hel del postillor med både uppgifter och fotografier, berättar Christer och fortsätter:
- När det gäller dateringar stöter man annars ofta på problem redan när det handlar om tidigt 1700-tal. Födelseböckerna kom visserligen redan under 1600-talet men i dessa sammanhang kan personernas status och yrkesfunktioner vara avgörande för hur mycket information som går att få fram. Generellt är allmogen svårare att kartlägga, medan män i statens tjänst lämnat fler spår efter sig.
Det är först i och med husförhören i början av 1700-talet som det blir lättare att följa hela familjer. Längre tillbaka får man ofta nöja sig med mantalslängder och jordeböcker.
- Jag får ofta frågan hur långt jag har kommit, då menar den som frågar oftast hur långt tillbaka i tiden jag kommit.
- Men för mig personligen har nog bredden i materialet kommit att bli allt viktigare med åren.

En dörr på glänt
Att lämna något vidare och att veta var man kommer ifrån för att att, kanske, förstå vart man är på väg - möjligen handlar det om det, eller så är det helt enkelt så att har man en gång gläntat på dörren till sin bakgrund är det svårt att låta bli att vandra vidare.
Det gäller bara att veta var man ska börja leta.
- Gott tålamod ger ofta resultat. Jag sökte en familj i Överkalix i flera år. Det födelsedatum som angavs i husförhöret stämde inte med födelseboken. Jag sökte en person med namnet Mikael Persson , född 1801 och hittade samma namn med ett annat datum i födelseboken.
- Efter att ha gått igenom hela husförhörslängden kom jag rätt och hittade hela familjen. Det visade sig att man bott både i Överkalix och Gällivare, det kan vara en del av förklaringen till svårigheterna. När man slutligen hittar de där detaljerna är det väldigt roligt.

Drömprojekt
Christer plockar fram ett vackert bundet fotoalbum och de ansiktslösa namnen på släktträdet får liv, historien öppnar sig och det är lätt att ryckas med.
Vilka var dessa männikor?
Hur levde de sina liv?
Vilka drömmmar närde tösen som storögd blickar in i kameran, gripen av stundens allvar när familjen förevigades hos fotografen?
Drömprojektet är en bok om Hälleström där han varit mycket som barn och där släkten fortfarande finns kvar.
Även här är det tålamod som gäller.
- Jag började i liten skala redan på gymnasiet i form av ett specialarbete, sedan har det byggts på genom åren. Från att ha startat med släkten har det mer och mer kommit att handla om hela bygden och jag hoppas vara klar under 2007 eller nästa år.
Men klar, riktigt klar och färdig med ämnet, det blir han aldrig.