Emilia - hemma i världen

När vi når Emilia Dahlberg för att boka tid för en intervju, befinner hon sig på flygplatsen i Chania. Hon lämnar ett jobb som reseledare på Kreta bakom sig, mellanlandar hos mamma Susanne några dagar innan det är dags för nästa uppdrag som reseledare på Gran Canaria. Där ska vintersäsongen snart vara igång och då är det bara för Emilia och andra i branschen att följa med charterströmmen.
När Emilia var liten reste föräldrarna mycket. Sedan flyttade mamma först till Örebro och efter det till Helsingborg. På sommarloven var Emilia hos henne, annars bodde hon hos mormor och morfar i Luleå där hon också gick både grundskolan och gymnasiet.
Blir lätt rastlös
Själv tror Emilia att allt resande och flyttande under uppväxtåren har gjort att det har blivit ett naturligt tillstånd för henne att vara på väg. Det har också hjälpt henne att vara väldigt flexibel. En annan sorts tillvaro med åtta till fem-jobb på samma arbetsplats år ut och år in har hon svårt att förknippa med sig själv.
– Det måste i så fall vara ett jobb som jag trivs med väldigt, väldigt bra, säger hon.
– Annars blir jag för rastlös och då måste jag hitta på något annat. Jag har verkligen tänkt på det mycket, vilket jobb det skulle kunna vara.
Att bo någon annanstans, i ett annat land, blir också en vana, menar Emilia. Då blir själva arbetet viktigare. Men hon har inte blivit kvar på samma plats tillräckligt länge för att hinna bli leds.
Hemma hos mamma
Hemma, det är på Lövskatan hos mamma, ändå säger Emilia att hon ska hem till Kreta när hon är i Luleå.
– Här är mitt rum, här har jag mina saker men på Kreta har jag min lägenhet. Nu blir det en kappsäck när jag har flyttat därifrån, säger hon.
– Jag tror det är en fördel att man känner att man har något som är ens fasta punkt och att det inte är något som man flyr ifrån, för då blir det nog bara jobbigt.
Gamla vänner och nya vänner har fått olika betydelse i Emilias liv. De gamla vännerna, från grundskola och gymnasium, hänger kvar. De vännerna vet hon att hon alltid har kvar även om hon inte hinner träffa alla på sina korta vistelser i Luleå. Dem håller hon kontakt med via internet, e-post och SMS.
Vänner och ljusa nätter
De nya vännerna, som de som nu finns kvar på Kreta, blir mer som en familj. De har bott och varit tillsammans i stort sett dygnet runt i flera månader. Ändå vet hon att tiden med dem inte kommer tillbaka.
– Visst, vi kommer att hälsa på varandra och träffas och ha jättekul, men det blir aldrig detsamma igen, säger hon.
När hon ändå längtar hem är det inte själva platsen, Luleå, som hon saknar, utan familjen, gamla vänner och företeelser som bara finns här. Ljusa sommarnätter till exempel och att sitta ute och grilla.
– Visst kan man göra det på Kreta också men det blir inte samma sak. Man saknar sommaren hemma, säger hon.
Emilia tycker att det är skönt att vara hemma men om det går en längre tid börjar hon längta bort igen. Inte just bort från hemmet och inte till någon speciell plats, utan bara till något annat.
Reste halva året
Att hon hamnade på Kreta förefaller inte vara någon slump när man får höra mamma Susanne berätta om tiden för Emilias tillblivelse. Då befann sig nämligen hennes föräldrar på semesterresa på just denna grekiska ö.
De återvände också dit vid ett par tillfällen efter att hon var född.
När sedan Emilia sökte jobbet som reseledare, så berättade hon just detta i intervjun: ”Hej, ,jag heter Emilia och jag är ett Apollobarn.”
Om det hade betydelse för att hon sedan fick jobbet just på Kreta låter hon vara osagt.
– Förutsättningen för att jag ska må bra är att jag har något att göra, så jag inte blir rastlös. Förra året var jag hemma ungefär sex månader, resten av tiden var jag ute och flängde. När jag kom hem på våren från Asien, där jag hade varit och ”back-packat”, så hade jag varit hemma en månad när jag tänkte att jag måste ha något att göra. Då började jag plugga spanska och utbilda mig till guide.
Vågar ta plats
Mamma Susanne menar att anledningen till att Emilia rör på sig så mycket är att hon blir uttråkad, att hon hela tiden söker nya utmaningar.
– Jag har blivit van att det ska hända saker. Det är mest av nyfikenhet och lusten att upptäcka saker, säger Emilia.
– För Emilia är världen ett hem medan det för en del människor kan kännas jobbigt att lämna Luleå kommun. Men det är ju tur att vi är olika. Det enda som är svårt är ju det vi inte vågar prova, säger Susanne.
– Jag är nog en typisk norrlänning, säger Emilia.
En typisk norrlänning är enligt henne någon som vågar ta plats, vilket hon tycker att hon gör.
– Men det kan också bero på att hon är ensambarn, säger Susanne.
Fram till nu har Emilia Dahlberg haft en klart utstakad väg för vad hon ska göra. Redan som åttaåring berättade hon i en tidningsintervju att hon skulle bli reseledare som vuxen. Hon hade kvar samma mål när hon medverkade Norrbottens-Kuriren som luciakandidat för några år sedan.
Så långt har allt gått enligt planerna.
Vad som sedan väntar, efter Gran Canaria, vet Emilia Dahlberg inte.
– Bara gud och chefen vet, som jag läste någon gång i en DN-artikel.