Musikalen Fame saknar lite nerv

Först en Oscarbelönad film, från 1980 och i regi av Alan Parker. Sedan en TV-serie, som hade premiär 1982 och sedan producerades under större delen av 80-talet och gav benvärmarna ett ansikte i exempelvis Sverige, där de flesta avsnitten av Fame sågs av cirka två miljoner tittare. Därefter: Fame ? The Musical, som nu är ute på en turnéversion landet runt och i söndags kväll såg till att drygt 2.000 personer betalade 400 kronor vardera (åtminstone officiellt, det fanns säkert gratisbiljetter också) för att ta sig till Coop Arena och se den. Nu tillhör ju knappast Fame de stora och odödliga musicalernas skara. Men i sina bästa ögonblick äger den ändå en ungdomlig vitalitet, som kanske allra bäst manifesteras i de storslagna dansnummer som föreställningen innehåller ett effektivt stort antal av. Vi introduceras för eleverna på High School of Performing Arts, i New York, och där undervisningen sker i klasserna drama, musik och dans. Eleverna profileras, och så även lärarna. Gradvis blir det några ur dessa bägge grupper som ges de reliefer av identifikation som är nödvändigt för att handlingen ska ta sig framåt. Och så då melodierna också. Fame har inte fött fram några odödliga musikalnummer (om man undantar själva titelmelodin då), men det är ändå goda bruksmelodier som karakteriserar föreställningen.
Det kändes kanske som om nerverna och det riktiga engagemanget lät vänta på sig, under föreställningen i Coop Arena. Andrés Esteche som Vegas, Alexander Larsson som Tyrone Jackson och Divina Sarkanay som Carmen Diaz var de av eleverna som man tyckte sig bli mest bekant med. Och som man brydde sig om hur det gick för dem. Bland lärarna stannade Catherine Hanssons orubbliga miss Sherman nog längst kvar i minnet. Men visst fungerade det hela också ännu bättre, när dansarna fick fritt spelrum och rörde sig närmast viktlöst i den verkningsfulla scenografin. Men om det var värt 400 kronor ? det har jag betydligt svårare att bedöma och ta ställning till.