Pappa Pär tar hela ansvaret halva tiden

Med en nyfiken liten kille på armen öppnar han dörren till den luftiga tvåan. Det kaos som man oftast förväntar sig hemma hos en småbarnsfamilj lyser med sin frånvaro. ? Kom in. Lillebror ligger och sover och jag ska snart mata den här killen, säger Pär och försöker få ögonkontakt med Filip som vägrar att slita blicken från främmandet. För snart elva månader sedan, hela 15 veckor före beräknad ankomst, bestämde sig Filip och William för att komma ut. För Pär förändrades livet radikalt. Och egentligen varken för att pojkarna var två eller kom alldeles för tidigt. Utan för att han och pojkarnas mamma beslöt sig för att gå skilda vägar efter fyra månader på sjukhus. ? Ja, tiden på sjukhuset gjorde verkligen sitt. Det hade nog kunnat se annorlunda ut om vi fått åka hem efter två, tre dagar. Som det brukar vara, säger han. Pär som pluggar heltid på universitetet hade planerat att spara sin föräldraledighet tills efter studierna var avklarade. I dag har han pojkarna varannan helg, fredag till söndag, samt två gånger i veckan. Fungerande pussel Den första tiden tog Pär pojkarna när det passade honom med skolan. Men allt eftersom tiden gick, märkte han att det blev enklare att ha sina fasta dagar. ? Det funkar men visst får man pussla. De dagar jag verkligen måste vara i skolan, hjälper mina föräldrar till, säger han och fortsätter: ? Trots läget tror jag ändå att jag är mer med mina barn än en arbetande pappa. Är man med sina barn från morgon till kväll lär man ju känna dem på ett helt annat sätt än om man skulle jobba åtta till fem och bara vara med dem någon timme på kvällen. I sovrummet gör sig plötsligt William påmind. Som tur är har Filip nästan ätit klart och finner sig snällt i att ligga på soffan medan pappa springer efter brorsan. För Pär är det just detta, känslan att inte alltid räcka till, som är det värsta med att vara ensam förälder. Under en normal dag med pojkarna är det inte många minuter som han kan ägna åt att röja undan eller återhämta sig själv. Samtidigt säger han att det är precis så han vill ha det. ? När jag är med pojkarna vill jag ge dem all uppmärksamhet. Barnen är ju det bästa. Och de gånger jag mår som bäst är egentligen när jag lagt pojkarna och sedan lägger mig själv. Då har man verkligen allt man behöver. Saknar responsen Det har blivit Williams tur att äta. Som den enklaste saken i världen bullar Pär upp Filip i soffan samtidigt som han ger William flaskan. Att man blir effektiv som förälder är definitivt ingen överdrift. I Pärs fall är det nästan som att han fått en extra arm. ? Det som egentligen är bra när man är själv är att man tvingas ta mer ansvar. Om man var två hade man säkert delat på det mesta. ? Eller, undermedvetet kanske mamman hade gjort lite mer. Jag vet inte. Men jag kan definitivt sakna att inte få den där direkta responsen, säger Pär och fortsätter: ? Som när jag upptäckte att Filip hade fått en tand. Jag var tvungen att ringa nå?n direkt och berätta. Men det är ju inte samma sak. Så det kan jag absolut sakna, att få uppleva såna saker som den familj man först hade planerat. Visst har jag ju vänner men efter allt pojkarna har gått igenom så är det ju trots allt bara mamman och pappan som riktigt kan förstå. Trots att Pär bokstavligen kastades in i rollen som pappa, tycker han att han acklimatiserade sig förvånandsvärt fort. Pappa på riktigt ? Självklart fick jag den där känslan, nu är jag pappa, precis när pojkarna kom. Fast visst, mer verkligt blev det nog när jag blev själv med Filip på sjukhuset. William fick problem med magen och fick åka med mamma till Stockholm. ? Och riktigt på riktigt blev det när vi fick komma hem, då man skulle börja sköta om dem helt själv. Vad missar de pappor som väljer att aldrig ta ut någon föräldraledighet? ? Oj, mycket. Och det är inte bara de stora utvecklingsstegen utan alla småsaker. Det är svårt att sätta fingret på det men om jag skulle få fler barn så skulle jag definitivt utnyttja mina pappadagar.