Även mammor och pappor blir till

Jag var ju bara samma gamla vanliga Mariana. Visserligen hundra gånger lyckligare och rikare, men ändå. För en del kommer säkert den där känslan direkt när barnet läggs på ens bröst. När det kladdigt och lite småfult skriker och säkert helst av allt bara vill krypa tillbaka där det kom från. Fast i de flesta fall tror jag faktiskt inte alls att det är så. Själv hade jag en ganska oromantisk förlossning. Hela tio veckor för tidigt sa läkaren alldeles odramatiskt att nu ska pojkarna plockas ut. Då bedövningen av någon konstig anledning inte fungerade, blev jag sövd och vaknade långt efter att kalaset var över. Och inte nog med det, första mötet med mina barn dröjde ytterligare några timmar eftersom jag mådde så illa att jag knappt kunde öppna ögonen. I dimman lyckades jag på något sätt ändå framföra att jag ville träffa barnen och kördes på bår upp till avdelningen där de låg i varsin kuvös. Men väl mellan de två små växthusen blev det varken skratt eller gråt. Nä, istället spyr man och rullas ut. Utan att egentligen ha sett någonting alls. Inte så konstigt att man inte känner sig som en mamma i det läget. Nä, det konstiga är att det fanns hundra miljoner fantastiska situationer som den där nu-är-jag-mamma-känslan hade kunnat attackera mig innan den verkligen gjorde det. Och det var när jag för första gången fick ta ut pojkarna på en promenad runt sjukhuset. När barn föds så pass tidigt som mina behöver de bland annat hjälp med att hålla värmen. Den första tiden spenderade mina pojkar alltså inomhus i kuvös. Efter några veckor var de dock så pass stora och starka att de fick flytta ut ur kuvöserna och dessutom prova på att andas lite frisk utomhusluft. Jag var så himla nervös när jag styrde den lånade och grymt fula vagnen längre och längre bort från avdelningen, samtidigt som det kändes som att jag skulle spricka av stolthet. Väl utanför sjukhuset kom den första känslan. Det var ju faktiskt mina barn jag körde omkring här. MINA barn. Mina BARN. Jag har BARN. Shit, haha. Mitt i euforin hade jag tagit mig så långt bort från sjukhuset att jag var tvungen att tvärvända och småspringa tillbaka för att hinna till nästa matning. Och då händer det. Solen går i moln och det börjar både ösregna och hagla. På MINA barn. På mina BARN. Utan att tänka och inom loppet av två sekunder, kastade jag av mig min jacka och hängde den över vagnen. Vilket säkert vilken mamma som helst skulle ha gjort. Men det var ju just det ? jag var MAMMA! I den här omgången av Barn och föräldrar ska det dock inte handla om mammor utan om pappor. När känner man egentligen som pappa att man är ja, pappa. För hur man än vrider och vänder på det så är ju papporna under graviditeten ganska utanför. Och gör de inte något åt det själva, fortsätter alienationen även när barnet väl är ute. De flesta föräldratidningar vänder sig till exempel mest till mammor och på en så enkel sak som på BVC pratar man oftast till mamman. Även fast pappan sitter i samma rum, ja till och med nästan i samma stol. Om bland annat detta har vi prata med pappa Pär som på flera plan fått ändra sin uppfattning om vad papparollen egentligen innebär. Trevlig läsning!

Även mammor och pappor blir till

Jag minns det klart och tydligt. Ögonblicket då jag faktiskt kände att nu, nu är jag för tusan mamma. I mitt huvud hade jag under hela graviditeten en bild av att denna stund skulle sammanfalla med ja, själva leveransen av mina barn. Men inte.Klicka här för att läsa artikeln om Pappa Pär.