Det är tyst kring den förfallna gården. Mangårdstaket har störtat in och mossan breder ut sig som en heltäckningsmatta över golven.
Inne i huset har tiden stannat. Arbetskläderna hänger troget kvar där de krokades upp för 20 år sedan.
Telefonen har tystnat
I köket skvallrar gamla mjölkkärl om att här bedrevs ett aktivt jordbruk en gång i tiden - hårt jobb vinter som sommar, men också livskvalitet.
Två bröder har samsats här sida vid sida de sista åren. Vårdande varandra. Grytorna står kvar på spisen, telefonen står tyst med kontakten urdragen.
Hur levde de sina liv här? undrar man.
Känslan säger - förnöjsamhet ...
En gång var det ett vackert hus. En timring med gediget byggda knutar på en gård som pratade med den förbirinnande älven där islocket lagts på och lyfts av, år efter år, årtionde efter årtionde.
Spåren försvinner
I tysta kammare bor bara minnen. Den som vemodigt omsorgsfullt hängt upp sina finbyxor på galgen i ett kök, nu under himmelens oändliga tak, har gått och kommer inte åter.
Spåren av händer som vårdat, format och gjort avtryck, sopas bort av tiden. Det som omsorgsfullt byggts upp tas obevekligt tillbaka av naturen.
Det är förfallstid i ett gammalt hus där skönheten dröjt sig kvar på rivningskontrakt.