Det märks att Al Pitcher, uppvuxen på en plats som är nästintill så långt härifrån man överhuvudtaget kan komma (utan att lämna planeten), har hunnit spendera några år i Skandinavien nu. Alla våra kufiska seder och bruk verkar inte riktigt lika främmande för honom nu som de var när han gjorde sin första standup-turné genom landet, Fika Tour. Då var det mest hans hysteriska fascination över vår del av världen, och hans egen knaggliga Svengelska, som var det roliga. Den här gången, när han återvänder till Luleå och Kulturens Hus med sin Påtår Tour, tycker i alla fall jag att han har skiftat fokus litegrann. Han har nämligen hittat ett ännu mycket skojigare sätt att förlöjliga och driva med sitt nya hemland Sverige, och lyckats sikta in sig på oss invånare på ett lite annorlunda vis än tidigare. Det känns som att det först och främst är oss själva vi har kommit till detta fullsatta Stora Salen för att skratta åt den här fredagskvällen. Få av de ämnen som Al Pitcher behandlar under sin komikshow skulle dock ha framkallat lika många skratt om de togs upp av Svenska komiker, och det är såklart den Nya Zeeländska synen som det hela baseras på. Det han gör är därmed rätt unikt i komik-Sverige.
Han inleder med en rasande intensitet och ökar därefter stegvis tills större delen av salen faktiskt viker sig halvdubbla av skratt. Han har själv väldigt roligt åt sällskapen som sitter på de övre sidobalkongerna i Stora Salen, där stolarna är placerade en och en bakom varandra (”We went to the theatre the other day, and we didn’t look at each other, didn’t talk to each other..”), och åt mycket annat. Hans interaktion med sin publik är oerhört skicklig, och han verkar inte särskilt besvärad av att han får beklagligt tröttsamma svar på frågor han ställer till människor nära scenen (”You look like a giraffe eating some liquorice!”).
En dryg halvtimme in i föreställning blir han avbytt av Västerbottningen Janne Lindskog, ett gästuppträdande som får bli en liten parentes i Påtår Tour. Även han, med sin blyga framtoning och sina något oväntat brutala skämt, är en fröjd att lyssna till en liten stund. En av hans intressanta poänger (som verkar framkalla en den igenkännande hos många i publiken) är hur föräldrar påverkar barns självförtroenden med kommentarer som ”Det där kommer aldrig att gå” och ”Vad var det jag sa?”.
Al Pitcher återvänder snart, ännu mer hysterisk än innan. Han skämtar vilt om allt från ishockey till hans svenska favoritnamn Leffe, och gör det på ett genuint roande sätt. Man får lätt intrycket av att han nog inte själv inser hur rolig han är. Fredagens lilla påtår blir därför lite extra festlig.