Som ung gymnast var jag verkligen inte superduktig. Jag var stel och svag. Mina kompisar i föreningen fick börja tävla ett år tidigare än mig, jag utvecklades långsammare helt enkelt. Sedan slutade alla mina vänner och jag var den enda som fortsatte.
Den del jag tycker bäst om är hoppen medan bommen varit den jag haft svårast för. Jag var livrädd för den fram till för två år sedan. Då var det som om något släppte och jag vågade ta ut spagathoppen mer.
Inom gymnastiken har jag alltid tänkt att det alltid kan bli bättre, att ingenting någonsin blir perfekt, men att det gäller att sträva efter det. Just det förhållningssättet har smittat av sig på andra delar av livet, till exempel i skolan. Jag satsar stenhårt även där. Det gäller att utmana sig själv.
Om det blir väldigt prestationsinriktat? Ja, så är det. Jag måste lyssna på mig själv och vad som är rimligt få ur sig. Min tränare frågade mig nyligen om jag hade för höga krav på mig själv. Jag sa att jag tror det. Så jag försöker tänka på det, men det är en svår balansgång. Att vilja framåt och bli bättre hela tiden är viktigt för att komma vidare i utvecklingen, men det väcker förstås också stress.
Det har varit många upp- och nedgångar. Om en träning inte gått bra har jag muttrat och sagt att jag ska sluta. Men då har mamma alltid sagt att jag kommer ångra mig och att jag ska testa nästa träning igen. Som tur är har det oftast känts bättre på nästa träning så mammas knep funkade bevisligen, för nu har jag hållit på i snart 12 år.
Det jag tycker är roligast nu är att jobba som tränare åt de yngre. Det är så kul se dem klara saker och smittas av deras iver. Ögonen riktigt gnistrar på dem! Jag har fått så mycket av Polcirkelgymnasterna i Jokkmokk, så jag vill gärna hinna ge tillbaka till föreningen innan jag flyttar och pluggar vidare efter gymnasiet.