Det var en kylig november morgon. Karin Thyni såg att hennes 28-åriga son Jim lagt upp en bild på Facebook när han rider en våg med sin surfbräda i Sri Lanka. Karin hade inte träffat Jim på snart ett år. Han och hans flickvän Sofie hade pluggat fem månader på Bali. Sen rest runt i Asien, och nu skulle allt avslutas på en surfkamp på Sri Lanka.
– Jag kommenterade bilden på Facebook. Det såg så härligt ut. Och de skulle komma hem om bara tre veckor, säger Karin.
Men det blev aldrig så. Karin skulle aldrig mer få se sin son. Sitt enda barn. Efter att Jim lagt upp bilden på Facebook skulle han träna på fridykning i poolen. Han berättade för vännerna att han skulle slå sitt eget rekord på fyra minuter och 30 sekunder. På solstolarna runt poolen lästes det, pratades och lyssnades på musik. Samtidigt hände det som inte fick hända i vattnet. Hjärtat stannade. Efter ett tag började dem vid poolen bli orolig och försökte ropa på Jim. Till slut hoppade de i vattnet och hittade honom medvetslös.
– De försökte få igång hjärtat samtidigt som de hämtade Sofie som hade surflektion. Det skulle ta för länge att vänta på att ambulansen skulle komma så de tog honom i en taxi till sjukhuset. Men det tog 30 minuter. Då var det för sent, säger Karin med ansträngd röst och blanka ögon.
Det kanske värsta tänkbara för alla föräldrar är tanken på att förlora sitt barn. Det spelar ingen roll hur gammalt det är – att överleva sitt eget barn är nog alla föräldrars värsta mardröm. En mardröm som nu Karin Thyni lever i.
– Jag var ensamstående mamma sedan Jim var ett år. Vi kom varann väldigt nära, Säger Karin.
Bredvid Karin Thyni sitter Beatrice Lille som också förlorat ett barn. Det var för sju år sedan hon födde en liten flicka som bara blev fyra veckor och fyra dagar. Ett väldigt sjukt hjärta gjorde att större delen av hennes liv spenderades på Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus i Göteborg.
– Hon förlorade medvetandet när barnmorskan försökte ge henne mat. Vi var inte med henne då. Men fick snabbt flyga till Göteborg med henne, säger Beatrice Lille.
Under tiden på Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus slets familjen Lille mellan hopp och förtvivlan, tills en natt när läkarna meddelade att Fredrika aldrig kommer få ett värdigt liv på grund av en hjärninfarkt hon fått samma natt. Då var det bara sorg och mörker.
Läkarna gav henne morfin mot smärtan så hon tryggt kunde somna in i Beatrices varma famn.
– Livet blev svart. Man ska inte behöva begrava sitt eget barn. Jag kommer ihåg att jag var så arg hela tiden. På allt. Men det gick inte. Jag hade ju tre små barn som behövde mig, säger hon.
Med hjälp av samtal och antidepressiv medicin kunde Beatrice ta sig vidare i sorgarbetet. Och i dag kan hon glädjas åt att hon fått leva tillsammans med Fredrika – om bara en kort stund.
– Man blir väldigt ensam i sin sorg. Vänner drar sig undan. De orkar inte möta en i sorgen. Så det är väldigt skönt att prata med föräldrar som lever i samma värld och med samma känslor. Det hjälpte mig enormt, säger hon.
Karin Thyni letar fortfarande efter glädjen. Hon försöker hämta styrka i alla minnen som hon skapat tillsammans med Jim.
– Jag fick aldrig ta farväl. Eller krama om honom en sista gång. Men jag måste hitta små ljus av livsglädje för att överhuvudtaget överleva, säger hon.