Det var tjugo över fem på eftermiddagen den 6 mars. Sture och frun Anita Vallerström körde hem från en familjemiddag i Nyborg. Plötsligt kände Sture Vallerström att något var fel. Ja, han kände till och med att han var framme vid livets ände.
– Han sa: "Nu dör jag", säger Anita Vallerström.
Det gjorde han också. Men Sture Vallerström har en ängel att tacka. Eller kanske tre.
På något sätt lyckades Sture bromsa bilen och ta sig in mot vägkanten innan hjärtstoppet inföll. Och i samma veva kom Reine Sundqvist springandes förbi bilen efter Nyborgsvägen. Frun Anita stannade Reine och bad om hjälp. Reine ringde efter ambulans och försökte under tiden att stanna förbipasserande bilar för att få ytterligare hjälp.
Flera bilar körde bara förbi. Men Henrik Randeblad förstod att något var allvarligt och stannade till. Kollegan Roger Holmkvist kom direkt efter i en annan bil och stannade till även han.
– Jag minns att jag sa att han är ju död, säger Henrik Randeblad som kan se tillbaka hur Sture Vallerström låg med huvudet mot bildörren och benen utsträckta i luften mot passagerarsätet.
Roger Holmkvist och Henrik Randeblad började med hjärt- och lungräddning medan Reine Sundqvist var i kontakt med ambulansen. Efter en stund märkte det att det började ge utdelning.
– Vi såg att han började få tillbaka färgen i ansiktet. Han var ju alldeles blå när vi kom dit och man kunde bara se ögonvitorna, säger Henrik Randeblad.
Men otroligt nog fick de liv på Sture igen. Utan deras hjälp är det inte säkert att han hade klarat sig i väntan på ambulans.
Ambulansen kom och tog in Sture till sjukhus. Det blev en tuff natt nedsövd i respirator. Sture drabbades av en hjärninfarkt och återhämtar sig fortfarande från den. Men han står i dag på benen. Han lever. Och det har han tre tappra män att tacka för.
Det har han fått chansen att göra också. Kuriren var med när Roger, Henrik och Reine hälsade på Sture för att se hur han mår i dag.
Det blir ett känslosamt möte. Anita kramar om alla tre när de kommer till porten. När alla sedan blickar tillbaka på hur det gick till kan inte Sture längre hålla tårarna tillbaka.
– Oj, oj, oj, säger han.
Reine Sundqvists starka minne från det här är också Henrik Randeblads kommentar när han kom dit. "Han är ju död".
– Din kommentar kommer jag aldrig glömma någonsin. För det var en man som inte levde, så hemskt var det. Och det jobb ni gjorde är ju helt enormt. Jag trodde inte att vi skulle sitta här i dag – det är helt magiskt.
Alla kommenterar hur märkligt det är att se Sture vid så pass god vigör.
– Den synen som mötte oss var verkligen att det var kört. Jag har sett människor som har dött och det där var likadant. Det fanns inget livstecken, förklarar Reine Sundqvist.
Sture själv kan knappt tro vad han har varit med om.
– Nej, det är helt ofattbart det här. Det var fantastiskt gjort. Det är verkligen fantastiskt, det ni har gjort, säger Sture.
Alla gjorde sin insats. Men en nyckelfaktor var en utbildning i hjärt- och lungräddning. Henrik Randeblad hade gått utbildningar i det innan. Det fick han verkligen nytta av.
– Jag ångrar inte att jag har gått det. Det kändes ju löjligt när man stod med dockan där, men nu när man fick vara med om det här på riktigt var det jäkligt skönt att ha gjort det. Och jag har hört nu att det är många företag som ska hålla utbildningar efter det här.