Näst störst chans att få ge ut en bok har man om man bor i Malmö, där bor åtta procent av de senaste årens debutanter. Som boende utanför någon av landets större städer är chansen dock lika med noll.
Sociologen Henrik Fürst, som har forskat på något så känsligt som författares väg till debuten, och dessförinnan om refuseringar, säger i Kulturnytts inslag att koncentration av debutanter till Stockholm beror på stadens starka ställning som landets kulturcentrum. "Stockholm och vissa delar av Stockholm [innerstaden, får man förmoda] är den naturliga platsen att bo och verka på som kulturutövare", säger han. Konsekvensen med koncentrationen, menar Fürst, blir att röster från personer som inte bor i vissa områden inte får komma till tals.
Alla i Stockholm boende debutanter är förstås inte födda och uppvuxna i staden. Googlar man ett gäng debutanter kan det dock tyckas som så. Många är födda och uppvuxna i självaste innerstan, där de också bor kvar. Men fortsätter man att googla debutanter så visar det sig att flertalet i Stockholm boende debutanter ändå är inflyttade, de kommer från andra delar av Sverige, från medelstora städer, småstäder och byar.
Varje dag flyttar en busslast människor till Stockholm, de flyttar dit eftersom möjligheterna är fler och förutsättningarna är bättre. Stockholm är Sveriges huvudstad och därmed ett centrum för det mesta, inte bara för landets kulturliv.
Det jag undrar är hur de till Stockholm inflyttade debutanterna i Kulturnytts granskning har lyckats få bostad. Hyresrätt är i princip omöjligt att få tag på i Stockholm. Tro mig, jag har försökt. Snittiden för att få en bostad i stadens bostadskö är just nu 10,8 år, och då får man knappast en lägenhet i innerstaden, i sådana fall får man lägga på minst tio år. Och kön bara växer.
Återstår gör att hyra i andra hand till ockerhyra eller att köpa en svindyr bostadsrätt. Men ska man ha råd med en hutlös hyra eller amorteringar så måste man lönejobba mer än heltid, och hur hinner en aspirerande författare då fila på sitt manus? Som det ser ut nu kan ju inte ens en heltidsanställd 28-åring med genomsnittslön, som vi får föreställa oss författar på kvällar och helger, köpa en etta i Stockholm utan att spräcka bolånekalkylen. Jag förstår inte, alla kan ju inte ha rika föräldrar.
Kulturnytts granskning visar också att 58 procent av författarna som debuterade mellan 2016 och våren 2019 är kvinnor och att de flesta är födda på 1970-talet. Just deras ålder bringar viss klarhet i frågan. Man får förmoda att de till Stockholm inflyttade debutanterna rotade sig i huvudstaden när det var lite enklare att få bostad.
Men som yngre aspirerande författare är det i princip omöjligt att få egen härd i huvudstaden, åtminstone en långsiktig. Man får söka sig någon annanstans, även om chansen att debutera då minskar.
Frågan är bara vart man ska söka sig. Bostadssituationen lämnar mycket att önska på flera håll i Sverige. Det finns förstås författare som har bott kvar hemma hos mamma hela livet, men de är inte bara i minoritet, de är undantag.
Om säg tio år kanske en majoritet av alla debutanter inte bara bor i Stockholm, utan även är födda och uppvuxna där, i vissa delar av staden. Såvida de har råd att bo kvar, vill säga. Om man bortser från några enstaka så är ju inte författare kända för att tjäna stora pengar.