Snart två veckor har gått sedan rökförbudet utökades. Det är nu förbjudet att röka på uteserveringar, busshållplatser, perronger och vid entréer.
Jag slutade röka för många år sedan, även om det sedan jag fimpade så klart har funnits stunder då jag har varit så skakad att endast en blå Camel med filter har hjälpt. Trots det har jag indirekt drabbats av det utökade rökförbudet. Plötsligt är det svårt att få tag i det snus som jag från tidig morgon till sen kväll ständigt har under min läpp.
Snuset som jag snusar är sedan två veckor tillbaka nästan alltid slutsålt inom det begränsade geografiska område där jag rör mig. Det är ett bra och i jämförelse ganska billigt snus. Allt annat snus tycker jag smakar skit.
Orsaken till denna snusbrist? Jag antar att många rökare nu tar rökförbudet som en anledning att försöka sluta röka. De går över till snus och väljer då en billig och ganska smaklös påse.
Färre röker, fler snusar, det finns det statlig statistik som bekräftar. Trots det är snuset ganska osynligt i kulturen, åtminstone jämfört med den tobak som röks.
I filmen, konsten och litteraturen har man rökt så länge någon kan minnas. Snusat däremot har man gjort mer sparsamt. Förståeligt eftersom det egentligen är en svensk företeelse och vårt språkområde är ju som bekant lilleputt. Men också i vår inhemska litteratur är snuset konstigt nog underrepresenterat.
Ser man till samtidslitteraturen snusas det nästan inte alls. Stöter man för en gångs skull på snus i en svensk samtidsroman är det nästan alltid lössnus. Man möter en bondlurk som snusar beständigt, som stoppar in en jätteprilla i käften som får läppen att stå ut som på en idiot.
Medan en cigarett kan vara en symbol för allsköns ting beroende på vem och var den röks, så är snus numera enbart symbol för dumhet och snusk. Märk väl att jag nu talar om lössnus, som jag själv bara har stoppat i käften för att imponera på ett gäng snälla raggare i Arvika samt i nödlägen då inget annat har funnits att tillgå.
Portionssnuset däremot, som är den vanligaste typen av snus, och som såväl bönder som grevar snusar, lyser med sin frånvaro. Trots att det mesta talar för att snusets tid är nu.
Frågan är när snuset ska få sin rättmätiga plats i den svenska litteraturen. När ska Per Hagmans roman "Cigarett" få en motsvarighet med titeln "Snus"? När ska en poet med slokhatt dikta om att hen bakar en svart, fuktig prilla under stjärnhimlen? När ska en pompös djuping formulera aforismer i stil med att världens undergång vore uthärdlig med en prilla under läppen?
Visst har snus nämnts då och då i den svenska litteraturen, men det är mer sällan än ofta. Hittills är det väl Jokkmokks-Jokke som har diktat bäst om snuset, då han i "Gulli-Gullan" sjöng om hur han sitter ensam och snusar vid köksbordet och läser en äktenskapsspalt. Och Astrid Lindgren förstås, som lät en skeppsbruten Pippi Långstrump skicka flaskpost med meddelandet: "Utan snus i två dagar försmäktar vi på denna ö."
Jag snusar för mycket, det har jag gjort länge. Jag har sett vad tobaken gör med mitt tandkött och mina tänder. Och gud vet om snuset inte blir min för tidiga död. Men jag har inga planer på att sluta. Jag orkar inte leva det här livet utan snus, inte ens när jag har mina bra dagar. Jag kan inte vara lycklig utan tobak i käften, inte ens när jag är lycklig.
Jag är med andra ord beroende, och det är inte roligt. Men det skulle kännas lättare om det fanns en dikt eller två att citera där snuset besjungs, och då på samma sätt som man i oräkneliga poem har besjungit cigaretten.