Han har sagt i en intervju att han alltid varit intresserad av att skriva, men att skådespelaryrket kräver allt engagemang. Det gör författandet också, varför han inte kunnat syssla med båda.
Hans andra roman, ”Britas resa” är en lättläst och engagerande bok om två starka kvinnor, båda med namnet Brita. Brita Jakobsson, född i Ådalen, bevittnar som 11-åring hur hennes äldre kamrat Eira skjuts till döds 1931, en traumatisk upplevelse som hon har svårt att bli fri från.
I 20-årsåldern beger hon sig tillsammans med sin kompis Evelina på tandemcykel till Stockholm för att skaffa sig arbete.
Den andra Brita heter Scherzenfeldt. Hon är en historisk person som följde sin man i Karl XII:s armé, och som efter den ödesdigra förlusten i Poltava 1709 hamnade i rysk fångenskap. Hennes resa blev mycket äventyrlig, först en strapatsfylld vandring till Moskva, senare österut till Tobolsk och därefter fångenskap hos kalmuckerna i 17 år, innan hon slutligen kunde ta sig hem till Sverige.
Brita J. jobbar som städerska. Hennes arbetsgivare, en rik och mäktig man, försöker våldta henne. Vad som sedan händer blir en enda lång mardrömsresa för Brita. Hon måste gömma sig och sin lilla dotter undan polisen.
Hon har från barndomen i Ådalen lärt sig mycket om klassamhället orättvisor, hon är övertygad socialist och feminist. Hon skriver i sin dagbok om karlarna: ”De bara går på. Inte bry sig om, bara gå på. Nä så ta mig tusan, så enkelt ska de inte ha det karlarna. Inte med mig i alla fall”. Till slut får hon i alla fall ordning på en karl.
Brita S. upplevde krigets fasor på nära håll och bevittnade despotiska mäns brutalitet. Tack vare sina kunskaper och sitt modiga agerande lyckades hon själv skaffa sig inflytande och makt.
Wollter berättar raskt och osentimentalt om de båda Britornas äventyrliga liv. Berättarrösten låter som en sorts munter socialistisk- pacifistisk- feministisk frälsningssoldat som framför sitt glada evangelium om rättvisa, jämlikhet och fred.
Han använder olika berättartekniker och läsaren får följa händelserna i brev och dagböcker. Ibland jämför han i författarkommentarer vad han själv har upplevt med sina romangestalters öden. Ofta är det spännande läsning. Wollter vet givetvis mycket om hur man skapar dramatiska höjdpunkter.
Men jag vill invända att de båda Britorna hade varit värda varsin bok. Nu hänger romanen inte riktigt ihop, dessa kvinnoöden är inte så sammanvävda att det känns befogat att föra samman deras berättelser.