Årets Alma-pristagare har visserligen ett förflutet som reklamillustratör men när Disney ville ge honom uppdrag tackade han nej.
En svartbjörn som hellre luktar på blommor än räknar dem, och som när han räknar dem kommer fram till att de är vackra snarare än 38. Den godmodiga huvudpersonen i ”Björnen som inte var där”, hans senaste bok på svenska, är precis så som man skulle vilja vara själv – hela tiden.
Att han dessutom bor i en skog vacker som en tapet gör inte saken sämre:
– Han är lycklig, stilig och lite dum, men inte alltför fånig. Jag tyckte om honom, säger Wolf Erlbruch, som den här gången valde att illustrera en berättelse skriven av Oven Lavie, en israeliskamerikansk debutant, vanligen musikkompositör, och ungefär hälften som gammal som Erlbruch själv.
Förutom huvudpersonen, svartbjörnen, har han också tecknat karaktärsfulla och pregnanta bifigurer som Den komfortabla kon och hennes kompis, Den slöa ödlan. Den sistnämnda något i barnböcker så ovanligt som en cigarrökande dandy, bekvämt tillbakalutad i Den komfortabla kons svank.
– Jag tror att han röker en joint, men det bäst att inte säga något, skämtar Wolf Erlbruch lågmält.
Att beskriva Wolf Erlbruch som anarkistisk vore kanske att ta i, men han är utan tvekan bestämd. Som bilderbokskonstnär har han alltid noga valt vilka berättelser som han vill illustrera, och inför sin största försäljningssuccé, ”Det var det fräckaste” fick han börja med att övertyga förläggaren. 26 år senare är den översatt till 29 språk och flitigt utlånad också på svenska bibliotek.
Även svenska skådespelare har gjort rollens som mullvaden som gör sitt bästa för att hämnas på den som bajsat på hans huvud, vem det nu är.
– Den är inte min bästa bok, men den gav mig lön. Det är också en bok som barnen väljer själva. När deras föräldrar har velat köpa något trevligare har de lagt sig ner på golvet i bokhandeln och skrikit.
Alma-juryn ser honom som en innovatör och visionär. När han började teckna som barn var det under små omständigheter, och på pappersbitar som hans föräldrar klippte till av fruktemballaget från mataffären. Som ung gick han på samma genreöverskridande konstskola, Folkwangs konstuniversitet, som dansaren och koreografen Pina Baush, som även hon skulle komma att revolutionera sin konstart utifrån hemstaden Wuppertal.
Under åren han skapat en personlig kollageteknik även om han ständigt provar nya arbetssätt. Efter att ha gjort ett par böcker delvis med hjälp av digitala verktyg, däribland ”Björnen som inte var där”, vet dock Wolf Erlbruch med säkerhet att det är papper och färg som är hans viktigaste redskap.
– Hantverket blir helt annorlunda när man sitter framför en dator, man klickar och sitter väldigt trångt. När man ritar för hand andas man. Även när man gör små saker rör man sig mer, man rör fingrarna och händerna, lederna. Men känner allt mycket mer.
”Anden, Döden och Tulpanen” är en av de nio böcker som han även skrivit texten till själv. Erlbruch ville berätta om just döden utan kitsch, utan döda som sitter på moln och blåser tuggummibubblor, förklarar han. I stället ritade han en fågel, Anden, som upptäckter att Döden vandrar vid hennes sida.
– Bilden där Döden smeker några av Andens fjädrar hade jag hämtat från något jag såg som barn. En kvinna i vårt hus dog och hon lyftes ner till bottenvåningen av två män som lade henne i en kista. När hon blev lite rufsig i håret slätade en av männen till det försiktigt. Det var en så fin gest, och jag mindes den när jag gjorde den här boken.
Anden är inspirerad av de indiska ankor som han studerade hos en vän. Det är alltid de levande djuren som är hans förlagor och Wolf Erlbruch talar om vikten av att känna deras lukt, och deras uttryck. Fotografier är för platta.
När en representant för Disney för många år sedan hörde av sig och ville att Wolf Erlbruch skulle teckna en kanin och en räv gjorde han det på sitt vanliga sätt. När Disney sedan ville att han skulle ändra sade han nej.
– Jag är från Wuppertal och människor från Wuppertal är så här, säger Erlbruch och slår sig i pannan.
Envisa?
– Väldigt mycket så. (TT)