När metoo hösten 2017 drog in över Sverige fick Fredrik Virtanen sitt liv slaget i spillror. Han hängdes med namn ut som våldtäktsman och allmän skitstövel i sociala medier och sedan också i traditionella medier.
Drevet gick fram som en ångvält och för den till anklagelserna nekande Virtanen var det snart adjöss till en lång karriär som profilerad nöjes- och ledarskribent på Aftonbladet och inte minst till livet så som han kände det.
"Utan nåd" är Virtanens försök att ta makten över berättelsen om sig själv, och som kritiker är det mitt jobb att bedöma boken och inget annat.
Virtanen hymlar inte med att han en gång i tiden var en kokainsniffande skitstövel, men när den person som i boken genomgående kallas "Instagramkändisen" på sociala medier hänger ut honom som den "mäktige medieman som 2006 drogade och våldtog mig" är det sedan länge slut på hans dålighetsliv – Virtanen har "blivit vuxen" och lever nu familjeliv med fru och barn.
"Kändisens" inlägg delas och lajkas hej vilt och snart hakar traditionella medier på av bara farten, trots att Virtanen 2012 fick en friande dom efter det att "kändisen" 2011 polisanmält honom för den påstådda våldtäkten.
Till skillnad från annan metoojournalistik så var medias granskning av Virtanen ett hafsverk och en skam. Drevet mot Virtanen har i efterhand visat sig vara ett haveri utan like vad gäller god publicistisk sed och källkritik.
"Utan nåd" ges ut på ett norskt förlag. Just nu var det inget svenskt som ville hasta ut boken. Jag tror att svenska förlag såväl som författaren kommer att ångra sig. "Utan nåd" är en bra och viktig men också spretig bok som hade tjänat på mer eftertanke.
Som bäst är boken när Virtanen med nakna never skriver om paniken, lynchstämningen och vanmakten. Vänner och bekanta sviker, främlingar spottar efter honom på gatan och han överväger självmord. Han befinner sig på en mycket ensam plats. Den "mäktige mediemannen" Virtanen framstår inte som så mäktig när han och hustrun letar efter den minst svindyra sista minuten-charterresan för att i åtminstone en vecka fly drevet.
Här finns en del dåliga ursäkter och det dras ibland lite för stora växlar, men det finns befriande lite självömkan. I stället bröstar Virtanen upp sig för att med stort patos redogöra för hur det kom sig att traditionella medier havererade, och inte minst för metoos baksida där devisen är att fälla hellre än att fria. Han höjer sig över sitt eget olycksöde, tar makten över sin berättelse och skriver sig i någon mening fri.