Nu kan han få två debutantpriser och den knallröda diktsamlingen är slut på förlaget – igen.
Som läsare får man ibland intryck av att han samlat in formuleringar med bandspelare, och faktum är att en text är tillkommen just så. ”Man är där vart man vill vara och sen blir det nog bara bättre” handlar om Jannok, 24 år, som bor i Markitta och jobbar i Aitikgruvan. Väyrynen har spelat in ungdomar i Malmfälten, både tjejer och killar, som han har kokat ihop till ett berättarjag.
– Jag har inte ändrat deras språk alls. Syntaxen och ordvalet är helt oredigerat.
David Väyrynen, som själv har studerat litteraturvetenskap i Umeå, intar automatiskt en defensiv hållning i förhållande till lyriken, berättar han. Hans ”Marken” är förvisso en diktsamling, men också ett körverk formulerat på lokala språk, och full av små berättelser som fungerar bra, kanske till och med bäst, att läsa högt.
Han skriver för dem som han skriver om, röster som han avlyssnat på badhuset eller Ica Polar i Hakkas, tanter på väg till församlingshemmets stickkafé. Varken bland dem, eller hos honom själv, hade en mer konventionell diktsamling gått hem på samma sätt, tror han.
– Det skulle inte ha fungerat för att förmedla det som jag ville förmedla, det skulle ha blivit skevt.
Bara en gång finns han inskriven själv:
– Det är kort liten dikt som säger: ”David köp en liten koskenkorva ifall man skulle hamna på rockabilly”, det var min pappa som skrev det på en lapp en gång, säger han och tillägger:
– Jag tycker ju att otroligt mycket i den här boken är sant, men det är klart att jag inte håller med om allt.
Väyrynen, kuturskolelärare på deltid, förtroendevald kommunalpolitiker för Vänsterpartiet, gitarrist och diversearbetare, har bott i Lund och gått skrivarlinjen på Skurups folkhögskola. Men det var när han flyttade tillbaka till Hakkas och Gällivare som det påbörjade arbetet med ”Marken” tog fart. En god vän tvingade fram en deadline genom vadslagning och nu är han nominerad både till Katapultpriset och till Borås Tidnings debutantpris.
– Jag är förstås jätteglad men jag hade inte räknat med det, det är inte så vi tänker, det är väl en del av den här positiva jantelagen som jag väljer att tolka som ”det blir som det blir”.
I ”Marken” finns närmast en livsfilosofi som omfattar allt från drömmen om ”att gå på byn och aldrig behöva ta av sig jackan” till 613 uppradade och högst konkreta levnadsregler, påbud respektive förbud. David Väyrynen har låtit sig inspireras av judarnas Talmud, avslöjar han, och sedan skrivit om för att kunna inkludera sådant som strejk och förhållandet till arbete i stället för till Gud.
Genom hela boken ekar också hyllningen till måttfullhet, till ett liv som inte larmar och gör sig till, och som han själv tror kommer från læstadianismen men också arbetarrörelsens sätt att prioritera kollektivet framför individen, även det en grundläggande inställning både i ”Marken” och hos Väyrynen själv.
– Det är väldigt lutherskt, mycket Matteusevangeliet, det är ju det bästa evangeliet, där är det lite krut, där kommer de tydliga reglerna för hur man ska leva ett bra liv.
Intervjun sker på telefon, rent geografiskt mellan det han kallar Storsverige och Gällivare. Även om han inte likt Po Tidholm vill gå så långt som att beskriva Norrland som en svensk koloni skildrar han förhållandet Norrland/Stockholm via ett himlastormande kärleksförhållande, Petter/Charlotte, som går åt helvete (hon vägrar till slut att följa med till hans stuga i Norrland).
– Det handlar ju om klass också, norrbottning och röd som jag ju är, det är klart att det är en del av mitt tänkande.
TT: Varför var det så viktigt att ha med den här konflikten?
– För att den finns och för att den hela tiden rycker i oss. Det finns ett behov av att positionera sig, och gör man det på det här sättet kanske man kan säga att ”vi finns och vi resonerar så här. Det här är det som är bra med hur vi tänker”. Det finns säkert mycket som är bra med Stockholm också, men varför ska jag skriva om det? (TT)