Nu följer Agnes Lidbeck upp succédebuten "Finna sig" med en roman och en diktsamling som skiljer sig från föregångaren.
Uppfylla förväntningar, eller växa som författare – kanske genom ett misslyckande? För Agnes Lidbeck är svaret enkelt. I stället för att försöka återupprepa framgången med debutromanen ger hon i vår ut två helt väsensskilda böcker. Där "Finna sig" var en hårt stiliserad, klaustrofobisk berättelse om en kvinna fjättrad av samtidens normer är nya romanen "Förlåten" en öppnare och mer nyansrik berättelse och diktsamlingen "Ur" självbiografiskt färgad.
– För mig är det att växa som författare att ta mig an något som jag inte vet om jag klarar av att göra i stället för att göra det som jag vet att jag kan en gång till, konstaterar hon.
Framgången med "Finna sig" har öppnat nya möjligheter för henne – nya plattformar, nya publiceringar. Men det har också inneburit att det skapats en sorts beundrande mytbildning kring hennes person. I intervju efter intervju återges berättelsen om den heltidsarbetande trebarnsmamman och hårdkokta stilisten som superdisciplinerat sätter av en timmes skrivtid varje dag. Agnes Lidbeck är inte helt bekväm med mediebilden av sig själv.
– Om det hade varit så att jag hade tränat tre timmar i veckan och kollat på "House of cards" en timme, gått ut med en tjejkompis en timme och puttrat i trädgården en timme så skulle folk inte säga "men Gud, hur hittar du de där timmarna?!" Jag tycker ju inte att det är så himla märkvärdigt om man kokar ner det till vad det verkligen är.
Poesin är hennes första skrivform och diktsamlingen "Ur" som kommer senare i vår skrevs också först av alla hennes böcker, till och med före "Finna sig". I lyriken använder hon sig av element som hon "skyr som pesten" i prosan: liknelser, adjektiv, uttalade känslolägen, självbiografiska element.
– Men jag skulle inte skriva om någonting som var privat. Jag skulle inte skriva om någonting som jag inte kan prata om i en intervju. Jag skulle inte skriva om någonting som fortfarande gjorde ont. Och jag skulle aldrig skriva sanningen om hur något har varit, förklarar hon.
Romanen "Förlåten" är däremot helt fiktiv. Den handlar om systrarna Ellen och Maria som efter faderns död åker ut till familjens sommarhus för att städa och rensa inför en kommande försäljning. Redan i inledningen förstår läsaren att syskonrelationen inte är friktionsfri och att det i bakgrunden finns ett djupt familjetrauma – halvbrodern Jakobs självmord i sommarhuset för många år sedan.
Att "Förlåten" skiljer sig så mycket från "Finna sig" framstår som en lättnad för Agnes Lidbeck.
– En ganska skön känsla med den här boken är att jag anser att den går att läsa på många olika sätt. Något som bekymrade mig med reaktionerna på "Finna sig" var att jag antogs ha en agenda eller nästan ha gjort ett politiskt ställningstagande. Den här gången kan jag känna mig trygg i att om jag får frågor om kvinnorollen så kan jag säga att jag vet inte så mycket, jag är författare och debatterar inte.
Det är inget självändamål att skriva böcker som skiljer sig mycket från varandra, hävdar hon. Viktigare är att beta av de idéer hon har i huvudet. Gemensamt för allt Agnes Lidbeck skriver är att mänskliga relationer spelar en viktig roll i texterna. Hur vi ser på makt till exempel? Finns makten alltid hos den som får en annan person att gråta, eller är det tvärtom den som börjar gråta som äger situationen? Och hur mycket styr den som dog för 20 år sedan, den som har bränt sig in i familjens historia för evigt?
– Jag har alltid varit intresserad av nyanserna i mänskliga relationer som jag tycker har så mycket större inverkan på folks liv än de stora frågorna. Jag tror att jag skulle ha väldigt svårt att skriva en bok om Gud eller ondska i någon sorts stor bemärkelse. Men en bok om småjävligheter mellan människor, det tycker jag är intressant, säger hon. (TT