Författaren kommer från Piteå, men bor numera i Göteborg. Hon har kommit till hemstaden för att signera böcker, framträda på Ordmån och besöka en grupp niondeklassare genom sin gamla mentors försorg, en kvinna vars pepp och engagemang under skolåren inspirerade henne.
I staden som handlingen i ungdomsromanen ”Så jävla kallt” utgår ifrån märks bland annat musikhögskolan, busschaufförer som pratar pitefint och ett träklätt felplacerat parkeringshus. ”Tornhusen” i boken har de rosa höghusen vid Strömbacka som förlaga och huvudkaraktären Karlas pappa är journalist på lokaltidningen.
– Vissa saker finns i verkligheten, andra inte. Där känner jag mig lite rebellisk, att jag får forma Piteå som jag vill, säger hon.
Huvudpersonen känner dock ett starkt motstånd mot staden.
– Den blir en symbol för så mycket. I frigörelseprocessen som tonåringar går igenom får platser, personer, eller vad det må vara, ta emot väldigt mycket skit. Här är det Piteå som tar emot allt. En frigörelseprocess handlar om att göra upp med en del saker, kasta bort andra, att omforma, ta till sig nytt och göra saker till sitt, konstaterar hon.
Lova Lakso tycker att Piteå var en bra ort när hon var barn, men i likhet med Karla minns hon hur hon led av mörkret och inte minst kylan under tonåren.
– Att frysa gör ont.
Däremot förde mörkret och kylan den fördelen med sig att hon odlade skrivarådran – hon satt i sitt rum och skrev dikter och så skrev hon dagbok på Lunarstorm.
Hennes föräldrar och syskon har också flyttat härifrån. I dag har hon en positiv känsla av Piteå.
– Jag märkte när jag kom hit i dag, att det bara är positivt. Det finns ingen bindning. Det gör det så fritt och ”mitt” när jag besöker det. Nu tycker jag att det är kul att vara här. Det känns okej att gå omkring.
”Så jävla kallt” är skriven i scener, i presens – nutid.
– Jag tror att jag skriver filmiskt.
Hon beskriver huvudpersonen Karla som hård och lite odräglig.
– Det är härligt att ha tjejer som huvudpersoner som är lite odrägliga. Man kan känna att man stör sig på dem. Vi är så vana vid det med män, men kvinnor behöver också få inta den positionen.
Lova Lakso är välformulerad när hon blickar tillbaka på en tid som ung där alla affekter var i hundra decibel.
Hon är utbildad socionom och har arbetat som kurator på ungdomsmottagning. Hon känner att hon förstår sig själv bättre sedan hon började jobba med ungdomar.
– Det gör att den egna ungdomstiden hamnar närmare. Allas berättelser är så stora, så viktiga och sanna. Det är en tuff period. I åldern 15–22 handlar det ofta om frågorna kring familjedynamik, relationer, ort och att skapa någonting eget.
Att ha betraktandet nära och behöva processa saker ligger i linje med det hon jobbar med idag. Hon tror inte att hon hade skrivit boken om hon inte haft det här jobbet.
Den vuxna Lova Lakso vet att hennes längtan bort som tonåring inte handlade om Piteå som sådant och att det egna jaget är någonting man alltid får bära med sig.
– Alla gör upp med olika saker, vad det än är, men alla behöver göra upp. Den som inte tror det har bara undvikit det.