Eller åtminstone för mig, sådan som jag var i 15-16-årsåldern. Den lulebördiga Anna Hörnell, född 1992, har fört ett gediget skrivliv en lång tid före romandebuten på förlaget Vox by Opal. Som skribent i Norrbottens-Kuriren och NSD, som elev vid Biskops Arnös skrivarlinje och författarskolan i Lund, som bloggare och – får vi anta – under åren som collegestudent i San Luis Obispo, USA. Klimatångest och flygskam må ha satt käppar i hjulet för många nordbors drömmar om staterna. Men Melin, den 19-åriga huvudpersonen i Hörnells roman, bjuder ändå sitt norrbottniska inlandshjärta på ett år av vild och oförglömlig transatlantisk flykt.
Här ska inte spekuleras i exakta mått av samband mellan fiktion och författarbiografi, men visst märks det att Anna Hörnell själv, som det står på omslagsfliken, ”har halva hjärtat kvar i en collegestad på andra sidan Atlanten.” Hennes San Luis Obispo hoppar ut från sidorna och omfamnar läsaren med dofter, smaker, svindlande solnedgångar och de infödda kaliforniernas bekymmerslösa mentalitet.
Melin vill, liksom en gång Jack Kerouac och uppskattningsvis tre fjärdedelar av alla nittonåringar, brinna, brinna, brinna: ”Jag hade provat att dricka mig redlös, hångla, dansa, ha sex. Det hade bara aldrig det där omedelbara nostalgiska skimret över sig, som att man i samma stund som det hände kunde höra sitt framtidsjag sucka: Those were the days.”
Det är ungefär här, 16 sidor in i berättelsen, som jag åkallar mitt eget tonårsjag och ofrånkomligen projicerar henne över Melin, eller Melin över henne. Jag är fast, jag är där, och jag fullkomligt älskar det. Men så lever jag också med en latent grämelse över att jag aldrig, när det begav sig, gick på keg parties och kärade ner mig i tillräckligt många karismatiska surfarsociopater.
Föremålet för Melins motvilliga besatthet heter Lucas Sparkman. Han är en del av det oförtrutet festande gäng som värvar Melin och hennes kusin Madi i samma stund som de båda anländer från San Luis Obispos flygplats till sitt delade hus. Tidigt står det klart att Lucas är en jävla typ, men vad gör det när han säger ”hey, girl” får tillvaron att brinna, brinna, brinna.
"I Kalifornien skälver jorden" är en väl tilltagen ungdomsroman, med sina drygt 300 sidor. Och trots Hörnells oemotståndliga språkhantering och lyhördhet för målgruppen blir det en aning repetitivt med alla likartade fyllor och fester som upptar kapitlen. Den malande berättarstrukturen får dock sin förklaring, och smärtsamma förlösning, i den abrupta vändning som historien tar på slutet. På det hela taget välkomnar jag detta lovande författarskap med två smackande, amerikanska kindpussar.