För amerikanska Jennifer Egan är det verkligen så. Hennes förra bok "A visit from the goon squad" kom 2010 så det tog sin tid att få ihop "Manhattan Beach". Men så är det också en gedigen och närmast fullödig berättelse, berättad med ett språk som flyter på av sig självt (i fin översättning av Niclas Nilsson).
Om det var ett stort och emellanåt polyfont persongalleri i förra boken så koncentrera sig Egan nu främst på tre personer, som har liv som är rejält sammanflätade. Redan i första meningen dyker alla upp: "De var nästan framme vid mr Styles hus när Anna insåg att hennes pappa var nervös." Det har han all anledning till.
Tiden är den stora depressionens USA i början av 1930-talet och Annas pappa Eddie Kerrigan har blivit ruinerad som aktiemäklare och gör nu mer eller mindre lagliga ärenden åt en korrumperad fackföreningsboss. Denna bokens första dag ska de hälsa på gangstern Dexter Styles, en man som kommer att ingripa kraftigt i både Annas och Eddies liv.
Det är den då 11-årige Anna som främst kommer att ligga i berättarens fokus. Hon framstår i början som en smula lillgammal men framförallt som en god betraktare, och en ovanligt stark människa, något som hon kommer att behöva mycket av framöver. Möjligen tar Egan i lite väl mycket, det blir lite Pippi över Anna ibland.
Jennifer Egan hoppar mellan personerna och åren. Anna kommer i blickpunkten igen när hon arbetar på ett skeppsvarv i New York som 19-åring. Världskriget håller på att vända, kvinnorna har kommit ut på arbetsmarknaden för att täcka upp för de frånvarande männen. Det är i mycket ett monotont jobb där kvinnorna få ta mycket skit.
Anna vill något mer, inte minst ha bättre betalt då hon försörjer sin mor och sin handikappade lillasyster sedan fadern försvunnit. Hon söker under hårt motstånd att få utbildning som dykare. I den här delen av historien får Egan verkligen visa upp en av sina bästa sidor. Hon har sagt i en intervju att hon älskar att lära sig nya saker och det märks. Det är en mycket detaljerad och initierad skildring av att dyka på den här tiden. Jag hade definitivt aldrig gett mig in på det. Men Anna som verkligen får personifiera en feministisk ung kvinna framstår som en snudd på supermänniska. Inte minst då hon dessutom får göra allt under hårt motstånd och hån från männen.
Författaren är också en mästare på att skildra det sociala samspelet mellan människorna. Det känns alltigenom trovärdigt och det finns många personer att gripas av förutom huvudpersonerna. Men "Manhattan Beach" också en initierad skildring av den tidens New York. Miljö, politik, socialt liv, ja, allt beskrivs med utsökt fingertoppskänsla. Lägg till havet som finns med i stort sett hela tiden, som sig själv, som metafor och som en viktig faktor i allas liv.
Jennifer Egans sätt att skriva där huvudpersonerna inte vet vad som hänt de andra ger en speciell ingång som ibland kan ha drag av kriminalhistoria. Men det är bara en av ingångarna i denna mäktiga historia som gott kan klassificera sig in i vad som brukar kallas "The great american novel".