Både Patrick Modiano och Alice Munro är aktuella på svenska med nyöversatta böcker. Likaså Kazuo Ishiguro vars debutroman från 1982 nu finns i nyöversättning av den lyhörde Niclas Hval.
Historien berättas av japanskan Etsuko som lever ensam i en småstad i England. Hennes brittiska make är död. Likaså dottern Keiko från hennes första äktenskap. Det är vår och Etsukos yngsta dotter Niki är på besök och av någon anledning börjar Etsuko plötsligt minnas den ovanligt heta efterkrigssommar när hon väntade Keiko.
Minnet tar henne till Nagasaki i början av 1950-talet. Alla har förlorat någon i kriget, men livet måste gå vidare. Somliga vill inte kännas vid att tiderna har förändras, andra förstår att det gamla Japan inte längre finns. Just denna heta sommar blir den unga Etsuko bekant med änkan Sachiko och hennes lilla dotter Mariko.
Sachiko bryr sig inte om att Mariko är mobbad och skolkar eller hon ibland försvinner ut i mörkret om kvällarna. Hon tar inte ens dotterns traumatiska minnen från kriget på allvar. Man förstår att Etsuko förfäras över Sachikos slapphänta stil som mamma, även om hon aldrig säger det rakt ut. Etsuko och alla andra i romanen är oerhört konflikträdda.
”Bleknande berg” är en roman med en bedräglig stillhet. Stillheten påminner om den som finns i regissören Ozu Yasujiros filmer om efterkrigstidens Japan. Den som söker spänning och dramatik och inte kan konsten att bara vistas i en fiktion kan lätt bli uttråkad. Men tro mig när jag säger att Kazuo Ishiguro var en fullfjädrad författare redan som debutant.
Saker och ting ställs på sin spets när Sachiko tänker följa med den amerikanske soldaten Frank till USA och ta Mariko med sig, trots att Mariko hatar Frank som förresten är en horkarl och suput som ständigt sviker sina löften. Jag tänker på Marikos bästa, säger Sachiko. Hur kan hon vara så självisk? tänker Etsuko.
Likheterna mellan Sachikos historia och den som sedan blev Etsukos är slående. Senare var det Etsuko som bröt upp från Japan med sin dotter Keiko. Man får veta att Keiko hade svårt att anpassa sig till livet i England, att hon i tonåren blev deprimerad och aldrig blev en del av Etsukos nya familj, men att Etsuko inte tycks ha brytt sig. Snarare blev hon irriterad på dottern som inte lät det nya bli perfekt och befriat från det gamla. Först efter att Keiko hängt sig i sitt studentrum hinner skulden ikapp.
Hur den heta sommaren slutade får man aldrig veta, men Ishiguro avslöjar ändå så pass mycket att man kan våga sig på några gissningar. Då och då nämner Etsuko en serie barnamord som drabbade Nagasaki den sommaren. Men det fanns också en farlig flod i närheten av Sachikos hus, en flod där en upprörd Sachiko av grymhet eller förtvivlan dränker Marikos älskade kattungar och på så sätt också påminner dottern om hennes svåra trauma – under kriget såg Mariko en kvinna dränka sitt spädbarn.
Sachiko hävdar ständigt att hon alltid tänker på dotterns bästa. Säkert var det också vad Etsuko senare sa till sig själv, trots att hon visste bättre. Hon som skulle bli en klanderfri mamma gjorde i stället det oförlåtliga. Hon satte sitt eget bästa framför sitt barns. I stället för att se sanningen valde hon livslögnen.