August Strindbergs drama ”Fröken Julie” (1889) slutar som bekant med att betjänten Jean sträcker över en rakkniv till grevens dotter Julie, som i sin tur bestämt lämnar köket och därefter förmodas begå självmord. Där faller ridån hos Strindberg och så även i de flesta regissörers uppsättningar, även om det finns flera undantag.
Eva Ströms romanfantasi ”Rakkniven” tar vid några timmar senare. Julie har mycket riktigt försökt skära halsen av sig efter midsommarnattens händelser, men hon skar bara ytligt och räddas nu till livet för att i all hast och hemlighet föras från godset i Skåne till en anstalt för ”lättare sinnessjuka bättre bemedlade unga kvinnor” i Danmark.
Tiden på anstalten går utan ett ord från pappa greven. Sommar blir till höst och Julie börjar lägga på sig kring magen, mår allt bättre och får dessutom bekanta. Men så plötsligt dyker en faster upp på anstalten och tar utan vidare förklaring med sig Julie till Italien. Först i Rom förstår Julie att hennes lustfyllda möte med Jean gjort att hon har hamnat i omständigheter, det vill säga väntar barn.
Här tar historien en oväntad vändning och mer vill jag inte avslöja om Julies fortsatta öde. Nämnas bör dock att hon fortfarande bär med sig rakkniven, som en ständig påminnelse om vad Jean sagt i Strindbergs pjäs, nämligen att intet annat slut finns för Julie. Men det finns alltid något bättre än döden och Eva Ström har ett helt annat öde i beredskap för Julie.
"Rakkniven” är en trivsam, engagerande och inte minst välskriven roman, men den är också en trovärdig om än lite välvillig analys av Strindbergs ikoniska rollfigur. Samtidigt hade det varit intressant om Eva Ström grottat ner sig mer i Julies bakvända klassresa, om fallet ner på marken. Hon hade också kunna ta i lite mer när det gäller själva gestaltningen av Julie, nu blir Julie en ganska stillsam och mogen figur som bara ibland påminner om Strindbergs hetlevrade unga grevinna. Samtidigt är det befriande att se en Julie som inte har fastnat i rollen som just Julie.
Eva Ströms romanfantasi skänker Julie ett levnadsöde som alla kan leva med, men sätter på inga sätt punkt. Det finns fortfarande gott om otrampade stigar när det gäller uppföljare och avknoppningar till "Fröken Julie". Jag själv känner mig lite sugen på att hitta på något om den stackars uslingen Jean. Jag misstänker dock att jag inte är ensam om den idén.