Jag tror att hon gör detta övertygande i romanen ”Hon hör inte hemma här”, men saknar närmare referenser för att veta säkert; om den där tvångsmässiga inlåsningen i de egna missuppfattningarna som har en motsvarighet i den rent fysiska inlåsning hon samtidigt utsätts för. Sammantaget en ställning klaustrofobin härskar, där sjukdomen blir ett inre rum, ungefär som Frödings inre galler.
Det är en effektiv liten bok om en människa som slagits ut ur det välordnade, mycket välordnade medelklasslivet. Inte för att ekonomin felat, inte för något dolt missbruk utan helt enkelt för att sinnet sviker, först i gestalt av sviken kärlek, därefter som fortskridande sönderfall av mening, struktur, makt över vardagen. Lämpligt nog heter människan Grace och hon har nästan allt, är hämtat direkt från Solsidan, maken heter Marc, det är en slags komedi innan hon krackelerar.
Psykofarmakan bubblar i blodet där förr Pommery stod för rusningarna, kroppen har sjukhuskläder istället för märkeselegans, minnet av de gula rosorna i trädgården falnar. Gradvis fogas hon in i det nya sammanhanget, det som förr kallades institutionalisering och kanske gör det än. Minnet av barnen verkar vagt, märkligt nog. De omnämns men mest i förbifarten.
Jag tänker på en gammal roman, en slags föregångare till von Hofsten. Nämligen Astrid Värings ”I som här inträden” som kom 1944 och kallades tendensroman eftersom den kritiserade den dåtida vården av mentalsjuka. Boktiteln är ju halva Dantecitatet ”I som här inträden, låten hoppet fara”, devisen framför Inferno. Kanske är von Hofstens bok en slags ingress till en tendensroman, en antydan till inferno som slutar tvärt när sceneriet står klart. Synd, uvertyren utlovade ett större drama.