En mamma har dött och dottern Norma försöker undvika en äldre herre som vill konversera henne om ett gemensamt förflutet med hennes mor. Norma går på en pillercocktail och är högst ovillig. Han heter Max Lambert och är både direktör och bov, en ganska vanlig kombination.
Norma har en märklig egenskap, mycket märklig eftersom hon har ett hår med rent fenomenal tillväxt. Och inte nog med det, ett förfluget ord, ett snett ögonkast från någon i omgivningen får håret att reagera med en extra lock eller så. Håret läser omgivningen, människorna, känslorna, sjukdomarna. Nu säger hennes hår att mammans död inte var någon vanlig död.
Och så rullar berättelsen på, med spänning och magi. Knappast med realism, mera med yster fantasi och en stil som är precis lika vässad som i ”Stalins kossor” eller ”När duvorna försvann”. Ett språk som aldrig stakar sig, som övertygar med inneboende retorik och rytm.
Och frågorna presenterar sig lika rappt, precis som i tv-thrillern. Normas mamma, där på hårsalongen? Var kom hennes magiska löshår från? Hur var det med hennes självmord, olyckshändelse, mord? Och den galna väninnan Helena, vilka förbindelser hade hon egentligen? Hår, hår, hår. Underhållande hår, trassligt hår, intrigerande och underhållande hår. Ibland är håret lite tunnt och flygigt, andra gånger böljande, glänsande. Det tycks binda världen samman, precis som sagornas hår har det djupare mening.
Ja, eftersom det är en modern roman så finns förstås identitet och kropp, exploatering och genus också presenterade. Den så kallade skönhetsindustrin med sina ständigt pågående estetiska våldtäkter. Den som klarar sig förvånansvärt lätt undan den mediala samtidsgranskningen av en värld och en makt, orättvist delad mellan könen. Roande, oerhört välskriven och emellanåt spännande, det är Sofie Oksanens femte roman.