Liv, som är tillsammans med Hannes, gillar inte invandrare. Jemal och hans killgäng har samma inställning – fast tvärtom. För nysvenskarna är Liv bara en stöddig svennetjej.
Man bör kanske ha tonåringar hemma för att kunna leva sig in i dramatiken, och för min del är det ett bra tag sedan. Men, I Hörbytrakten, där jag bor, och där flera HVB-hem - både startats och stängts sprids rykten om knivbråk och begångna våldtäkter. Julgranen på torget sågades ner (men inte av dem som ryktet påstod, utan av ”svennar”. Det är i den myllan som även ungdomarna i Lina Stolz bok hämtar sina fördomar om varandra.
Berättelsen är lite stapplande i början och motpolen till förutfattade meningar som gror, gestaltas av en Gunnar som odlar blommor. Hans uppdykande då och då känns inte förankrat och inte heller Livs plötsliga intresse för krukväxter, även om det går att tolka blommors färg och doft som en bild för inre växt.
Men berättelsen tar fart när Liv och Jemal istället för att vara fiender blir tillsammans. Inte öppet, utan i smyg på nätterna. Det tabubelagda, att svika kompisgänget, eller att själv bli sviken, blir farligt på riktigt när vare sig Liv eller Jemal vågar berätta om relationen hemma. Det är kanske främst oron för föräldrars fördömanden som komplicerar deras förälskelse.
Slutet i boken inbjuder till lite olika tolkningar, men att våga gå sin egen väg är sällan enkelt, särskilt inte om man är ung och är beroende av tillhörighet mer än frihet.