Det är en skildring av människorna och miljön i ett litet samhälle i Norrland, troligen Västerbotten, och associationerna går i förstone till platserna och karaktärerna i Torgny Lindgrens eller Sara Lidmans böcker.
– Det är miljöer som är bekanta för mig, så det kan nog finnas vissa likheter, men jag inspireras mer av andra författare som inte nödvändigtvis ens kommer från Sverige, säger hon.
Visst, det förekommer mobiltelefoner, datorer och mjölkmaskiner, men i övrigt präglas berättelsen av en sorts påtaglig tidlöshet som i ett klassiskt drama.
Läs recensionen av "Jag for ner till bror" här
Jana har återvänt till byn som hon lämnade för många år sedan, tar jobb i hemtjänsten och försöker försonas med våldsamma händelser i barndomen. Hon hälsar på sin bror som håller på att supa ihjäl sig. Hon träffar konstnären John och inleder en passionerad men destruktiv relation.
Det låter som tunga ämnen, men som läsare sugs man obevekligt in i historien genom det enkla, nästan naivistiska språket.
– Jag har tänkt lite att det ska gå rätt snabbt framåt. Att man inte ska hindras så mycket på vägen. Och där kommer ju språket in i det hela. Till exempel när man tar bort alla skiljetecken och gör korta meningar, då kommer man snabbare fram i handlingen. Och så vill jag att läsaren själv ska skapa sig bilderna, förklarar hon.
Hon utvecklade skrivsättet på 1990-talet innan hon hade en egen dator.
– Jag var så dålig på att skriva maskin, så jag började hoppa över stora bokstäver och skiljetecken och då upptäckte jag att berättelsen fick ett helt annat flyt.
De korthuggna formuleringarna kan ge drastiska och ibland humoristiska effekter, trots den mörka stämning som ligger till grund för romanen.
– Det kan nog också bero på att Jana är väldigt osentimentalt. Hon har ju lite problem när människor kommer för nära, men samtidigt har hon upplevt en massa svåra saker som hon behöver bearbeta och humor är väl ett sätt att skapa en viss distans till svåra händelser, säger Karin Smirnoff tankfullt.
Om det nu var hennes sätt att skriva eller själva berättelsen eller en kombination av båda, så fick hon i alla fall ett förlag övertygat om att de ville ge ut hennes bok – på rekordkort tid med tanke på att hon var helt okänd. Svaret kom en dryg vecka efter att hon skickat in sitt manus. Andra förlag som var långsammare att ge besked missade därmed chansen.
Googlar man Karin Smirnoff får man en rad träffar på hennes namne, nämligen August Strindbergs dotter, som också var författare.
– Ja, det är lite roligt. Hon var en av de tidiga feministerna som jag har förstått det.
För hennes egen del har författarbanan i offentligheten nyss startat vid 54 års ålder och google-träffarna är än så länge få.
– Jag har alltid skrivit och även arbetat som journalist, men aldrig tidigare funderat på att publicera något skönlitterärt. Jag har haft annat för mig i livet helt enkelt.
Det är först på senare år som planerna på en bok tog form och för att ge sig tiden började hon på författarskolan i Lund.
Hon tycker att det känns roligt att boken blir utgiven och planerar två böcker till, men tror inte att det kommer att förändra hennes liv på något revolutionerande sätt.
– Det är ju inte som att komma med i Melodifestivalen. Jag hoppas bara att jag får möjlighet att fortsätta att skriva, säger hon och skrattar.