Själv lever han fortfarande under dödshot och skriver för att hämnas på alla som vill tysta honom.
Som ung pojke brukade journalisten och författaren Roberto Saviano åka runt på sin vespa i Neapels trånga gränder med klasskompisarna, och titta på de många liken i hemstaden. Att se de mördade kropparna var ett sätt att kliva in i vuxenvärlden.
Men för många av dagens ungdomar har maffialivet kommit allt närmare. Elva år efter den litterära reportageboken ”Gomorra”, där han avslöjade Camorrans bossar, romandebuterar Saviano med en bok om en grupp unga killar med maffiadrömmar: ”Blodsleken”. Det han förut snappade upp på gatan har han nu hittat i vittnesmål, domar och i samtal med unga fängslade kriminella.
– När jag skrev boken sade de ”det här är ett skämt”, vi har dödat många fler än så. Att berätta om verkligheten överträffar alla fantasier, säger han med trött uppsyn på ett hotellrum invid Bokmässan.
I elva år har Roberto Saviano levt på flykt. Åren med eviga förflyttningar har tagit ut sin rätt. Desillusionerat berättar han om varför han gång på gång återvänder till den kriminella värld som han samtidigt hatar och som han har skildrat i såväl fackböcker som teaterpjäser och tv-serier:
– Hämnd. Först trodde jag att jag kunde förändra saker, men det tror jag inte längre. Nu vill jag hämnas på dem som tror att de kan tysta mig, de som tycker att jag skadar Italien, säger han långsamt, och syftar på kritiker som anklagar honom för att smutskasta södra Italien medan de blundar för problemen.
Pojkarna han skildrar är mellan 10 och 19 år. Via fiktionen hittade Saviano en frihet att ”tränga in i deras huvuden”, utan krav på bevis. Dagens 14-åringar är chefer med kontroll över narkotikahandeln som drömmer om pengar och respekt.
I en scen, tagen ur verkligheten, utmanar en blott tioårig pojke en 50-årig boss, som fnyser: ”tror du att jag är rädd för ett barn?”. Pojken svarar kallsinnigt: ”Det tog mej tio år att bli ett barn, men bara en sekund att skjuta fejset av dej”.
– Jag har blivit så besatt av att förstå mekanismerna bakom allt det här att det övertrumfar alla andra känslor jag har om ämnet.
Kriminalitetens rötter hämtar näring i ett samhälle med enorma sociala skillnader, tror Saviano, där vissa är snuskigt rika medan många vanliga italienska arbetare måste överleva på så lite som runt 300 euro i månaden.
– De här killarna svälter inte, men det finns inget annat för dem. Självbekräftelse är allt de tänker på, säger han och ser vissa likheter med jihadister som delar upp världens goda och onda enbart utifrån sig själva: vilka är med och vilka är mot dig?
För att maffians grepp om samhället ska släppa tror Roberto Saviano att de ekonomiska förutsättningarna måste förändras i grunden.
– Många frågar sig hur maffian har kunnat bli så kapitalistisk men det är kapitalismen som har blivit maffialik. Företagen liknar de kriminella gängen, inte tvärtom, säger han.
Bristen på frihet är inte det enda pris Roberto Saviano har betalat för att blottlägga maffians strukturer. Hans dom över sig själv är hård: han anser sig ha blivit en sämre person.
– Jag är övertygad om att den som alltid arbetar med det onda själv blir smittad. Det är som kirurgen som slutar att se människan och bara ser såret, säger han.
Helt avtrubbad är han ändå inte. Genom skildringarna av de unga killarnas hänsynslöshet lyser också deras oskuld. Ingen 15-åring kan vara ensam skyldig, menar Saviano. Empatin och förståelsen ser han också som en av litteraturens styrkor. Själv upptäckte han böcker som mycket ung och att bilda sig är ett av få riktiga glädjeämnen han har kvar.
– Jag har alltid sett litteraturen som ett vapen och mig själv som soldat.
Hans liv består fortfarande i att närmast desperat söka en strimma normalitet. Drömmarna om framtiden har han sedan länge tonat ner.
– Min sista ambition är att försöka ta mig ur det absurda liv jag lever. (TT)