Finns ett liv efter detta, eller är döden total? Finns Gud, vad är Gud eller är människors längtan efter ett högre väsen ett uttryck för något som skänker trygghet i livet, en andlighet som likt en mild förtröstan står i kontrast till ekorrhjulets tyranni, livets alla krassa krav på självförverkligande? Det råder hur som knappast brist på religiösa samfund eller mer eller mindre obskyra mystiska och andliga sällskap på marknaden, alla med varsitt bombsäkert svar på de stora frågorna. Men har vi då fått någon förklaring? Nja knappast, men å andra sidan, det kanske är vägen som är målet.
Och en av dessa vägar kan vi finna i Kerstin Wixes – välbekant radioprofil på riksplanet och omtyckt litterär guide i otaliga författarsamtal på Ebeneser i Luleå – debutroman ”Vitt ljus”. En bok om livet som mysterium, en bok för alla dem som ”vet att verkligheten är större än det vi lär oss.” – som förlagsreklamen beskriver boken. Mystik – så säger ordboken – handlar om det ofattbara, det gåtfulla samtidigt som det utgör något människan söker uppleva som en förening med något ”gudomligt”, ett utvidgat jag.
När vi möter bokens huvudperson Stine sitter hon och läser ett brev hon fått via en advokatbyrå från Kaja, en gammal bästa kompis från ungdomen i den stad hon lämnat. Brevet är ett slags testamente och samtidigt en vädjan. Ett brev som även utstrålar intelligens och integritet. Men något har uppenbarligen hänt, Kaja är som uppslukad av jorden. Polisens eftersökningar har inte gett något resultat och hon har dödförklarats. I brevet ber Kaja Stine läsa de ”röda pärmarna” som finns i hennes hus. Stine packar väskan och beger sig åstad, tillbaka till sin barndoms nejder.
Så vad har då hänt Kaja? Ganska omedelbart förstår vi att mycket handlar om att Kaja under en längre tid upplevt såväl resor i tiden som att kunna skilja medvetandet från kroppen. Stine fascineras av läsningen som ryms i de ”röda pärmarna”, särskilt som hon själv bär på liknande upplevelser. Bit för bit kommer hon närmre såväl Kaja som gåtans lösning om vad som kan ha hänt henne. Och det kan sägas direkt, Kerstin Wixe är snitsig på att stapla såväl fakta som beskrivningar av fenomen och upplevelser kring detta ”vita ljus” som Kaja upplevt och förundrats över – och som till sist kanske omslutit henne?
Språket är spänstigt och levande vilket ger berättelsen såväl framåtrörelse som spänning.
Det blir mycket ”transcendens”, ”utomkroppsliga äventyr”, ”reinkarnation” och ”tidsdimensioner” – och just för att dessa fenomen inte sällan utgör tassemarker för allt från shamaner till charlataner är författaren mellan raderna noga med att poängtera att detta känner hon väl till och att hon vill försäkra oss om att det hon berättar är genuint, äkta. Ni tror väl på mig!?
Och det ligger därtill något sympatiskt i att författaren envist förfäktar att vi alla i grunden har denna möjlighet att nå ut bortom oss själva, att vi alla har krafter vi inte vet om, möjligheter att öppna oss för och bejaka nya intryck. Sen finns en del måleriska skildringar av religiöst färgade, drömskt paradisiska ängder som känns lite over the edge. Mycket av bokens behållning ligger i den levnadsvisdom den förmedlar, både i de upplevelser Kaja skriver om i sina ”röda pärmar” men kanske än mer i alla de möten Stine har med folk som känt Kaja, empatiska, varma möten med vanligt folk av kött och blod, ”människa är människas vän” som det står i Havamal.
Och stundvis glimrar det till, som när Kaja berättar om en utomkroppslig resa: ”Jag svävar i ett ljus av en art jag tidigare aldrig sett … Ljuset omsluter mig, jag är en del av det. … Om man tänker sig en vattendroppe i närbild och sedan zoomar ut bilden tills man ser ett helt hav, så finns vattendroppen i havet på samma sätt som jag finns i ljuset.” Elegant formulerat, sen kan det också märkas i språket att Kerstin Wixe kommer från radions värld, hon fyller gärna på med ett extra ord i beskrivningar av platser och tillstånd: ”Det kändes så tomt omkring henne. Obefolkat.” Ett stilgrepp jag gillar och som skapar närvarokänsla i berättelsen.
”Vitt ljus” är en driven historia om en verklighet bortom vardagen, om märkliga och utvidgade medvetandetillstånd som utmanar oss. På ett annat plan är det en finstämd beskrivning av frigörelse och vänskap mellan Stine och Kaja (som jag ibland kan uppleva som två sidor av samma person). Men i lika hög grad mellan Stine och de övriga av bokens karaktärer. Det senare var det jag mest blev fångad och berörd av.