Den liknar skogspromenaden på detta sätt. Vilket hon ju också skriver om, den långsamma kunskapen, de märkliga strukturer som öppnas när man plötsligt hittar sin väg i en skog. Och ännu mer – när man inte hittar, när man gått vilse just genom att bryta överenskommelsen med sin egen kunskap så att det välkända blir obekant och en dunge helt nära hemmet blir till en hotfullt främmande trakt, långt borta. Hur väl hon förstår sådant, och hur vackert hon skriver. Så långt från den gnälliga arrogansen i hennes forna akademi, den som alltmer liknar avverkningsytorna i hennes skogar, dem vars kala sårighet hon helst undviker.
En bok om en flytt, mark, skog och arter. För tjugo år sedan slog hon och maken ner bopålarna i Häverö, Uppland. Nära Ålands hav, mitt i det gamla Roden, Svealandskapens kärna.
Aldrig att hon vandrar ensam i skogen, Thoreau är sällskap, liksom Theokritos eller den glada norrbottensspetsen eller varför inte alla örter och träd som ibland får hennes text att ljuda som någonting förtjust ur Linnés penna, den häpna entusiasmen över detta märkliga överflöd och över att man en kväll plötsligt finner den ståtliga svärdsysslan i en dunge, orkidén som på Gotland kallas Kung Salomos ljuskrona. Konkretionen i hennes naturprosa är total, den är inte en poetisk gest, den har namn, art, bestämmelse.
Det går säkert att läsa boken som en hyllning till hagmarkens artrikedom, som ett försvar för de glömda fördelarna med en bit kulturmark på sin tomt, till skillnad från en hjärndöd gräsmatta eller tvåhundra kvadrat avvisande prydnadssten.
Men djupast sett handlar nog essän om den kunskap som Lars Gustafson skrev en gång, det där om stigarnas lagrade kunskap. Bestämt om följande rader:
”Vi skriver stigarna, och stigarna blir kvar,
och stigarna är klokare än vi,
och vet allt det vi ville veta.”
Detta, och så glömskan. ”Vi skriver i det strömmande vattnet” säger Ekman och berättar hur hon efter varje fullbordad bok går till stranden och skriver namnen på sina huvudpersoner i den fuktiga sanden. Nästa dag är sanden lika slät igen, naturen fortsätter sin mer långsiktiga berättelse. Vackrare har sällan någon beskrivit vår mänskliga kulturs villkor.