Samtidigt som jag skriver den här recensionen får jag upp en notis i mobilen. En kvinna skriver ett inlägg i en Facebook-grupp. Hon är 35 år, singel och har ingen lust att skaffa barn. Helst vill hon hitta en man att älska och ha många hundar. Men hon frågar sig hur ett liv utan barn ser ut i framtiden. Hon behöver vädra dessa tankar och efter bara några minuter väller kommentarerna in. Det är många kvinnor som känner igen sig, många som gjort ett annat val än det konventionella – de har valt att inte skaffa barn.
Mot den bakgrunden känns den kanadensiska författaren Sheila Hetis bok ”Moderskap” högaktuell. I romanen som balanserar på gränsen mellan fiktion och självbiografi får vi följa det 37-åriga kvinnliga berättarjaget. Hon är skild och lever tillsammans med juristen Miles. Hon vill fokusera på skrivandet men kan inte släppa tankarna på barn då den biologiska klockan tickar.
Hon lockas av tanken på att skaffa barn med Miles. Men tänk om det är en chimär? Hon väger önskan om frihet mot önskan om ett barn. Vill hon verkligen ha ett, eller förväntas det bara av henne? Vem är kvinnan som inte vill det hon förväntas vilja? Berättarjaget går i dialog med vänner, partner, drömmar, mysticism, filosofi och historien för att få svar. Hon singlar slant med inspiration av den kinesiska spådomstekniken I-Ching för att få svar på sina frågor – och dokumenterar allt.
Berättarjaget vill förstå det hon kallar för tidens själ. Något hon angriper på ett närmast hegelianskt vis. Likt den tyske filosofen Friedrich Hegel beskriver hon tidens själ som den kollektiva själ vi alla ingår i; som skapar sig själv, är en del av tiden och är tiden. Hon vill förstå sig själv och sin plats i tiden.
Efter en omvälvande resa genom sorg, uppgivenhet och ilska kommer hon till insikt i sitt grubblande: ”Jag borde ha sett till min dödsbädd, inte till förlossningsavdelningen”, skriver hon. Hennes sökande efter kunskap blir till slut den sanning i vilken erfarenheten alltid har varit en del.
Ibland virar Sheila Heti in sig i sina filosofiska resonemang, men ofta är de så träffande att det gör ont i hjärtat: ”Hur kan jag ge uttryck för avsaknaden av den erfarenheten, utan att sätta just avsaknaden i centrum? Kan jag skildra livserfarenheten utan att sätta den i relation till moderskapet? Göra det till aktiv handling.”
Och just det lyckas Sheila Heti så bra med – att omförhandla icke-moderskapet till ett val. Hon gör många feministiska poänger. ”Klockan tickar alltid för kvinnor. I männens dimension finns ingen tid, bara rum”, skriver hon. Boken får en att fundera om det är icke-feministiskt att skaffa barn? Moraliskt eller egoistiskt? Gör vi det för oss själva eller våra mödrar? Hon bidrar med ett nytt förhållningssätt, något som känns relevant då moderskapet som sådant tål att rannsakas.
Denna filosofiska dagboksessä är skriven i fragmentariska stycken med kursiveringar och bilder – olikt något annat jag läst. Det är tvära kast och den brutala ärligheten är uppfriskande.
Samtidigt är boken finstämd, följsam och komplex. I den svenska översättningen har Klara Lindell lyckats väl med att fånga den distanserade galghumorn som genomsyrar boken. I samma tradition som tv-serien ”Girls” skildras kvinnan som tar avstånd från normen men likt förbannat förhåller sig till den och hanterar den på enda möjliga vis: genom humor och självdistans.