– Det är otvetydigt att jag har fler år bakom mig än framför mig, säger kulturprofilen Staffan Westerberg.
I boken "Elvaåringen" skrev Staffan Westerberg om en elvaåring pojkes syn på livet. I boken "Girafferna" är det en 83-åring som ser, minns och ängsligt undrar. Egentligen en bok över Staffan Westerbergs liv som pendlar friskt mellan minnen och nutid, fantasi och verklighet. Här finns berättelsen om pojken i konfirmationskostymen på väg mot nattvarden men även berättelsen om den äldre mannen som sitter vid en busshållplats och kommer i samspråk med en hemlös. Alla mycket berörande historier med klar signatur Staffan Westerberg och hans underfundiga, unika tankevärld.
– Det är svårt att sätta ord på min fantasi. Den bara finns där, förklarar han.
Som detta med girafferna – hans egna fyrfota dubbelgångare – som för två år sedan uppenbarade sig i hans liv. Då hade han redan börjat skriva på boken som sedermera fick namnet "Girafferna".
– Jag ville skapa en parallellhandling med något djur som skulle springa mellan de olika berättelserna. Giraffen är ett sällsamt djur precis som jag är en sällsam människa. Och ja plötsligt kom girafferna till mig från ingenstans.
Giraffen i Staffan Westerbergs bok är en färgrik och galen gestalt som springer i flock – en språngmarsch ifrån tillvaron - inte olik hans eget liv.
– Missförstå inte. Jag har ett bra liv, men längtar alltid någon annanstans. En upplevd oro och ängslan över alla människor som springer förbi när jag önskar de skulle stanna och snacka en stund.
Några av berättelserna är tillägnade hans goda vän, skådespelerskan Sara Arnia. En vänskap som betytt mycket för teatermannen Staffan Westerberg.
– Vi är inte syskonsjälar, men ändå väldigt nära. Hennes betydelse för mitt arbete på teaterscenen är obeskrivlig – en skärpt medarbetare.
Idag umgås de privat över telefon, liksom i stort övriga delen av Staffan Westerbergs sällskapsliv också sker telefonledes. För visst, åren har satt sina spår. Staffan Westerberg ser suddigt och går dåligt efter en höftledsoperation. Dessutom har han tidvis svårt att förlika sig med att orken tryter.
– I anden vill "gubben" så mycket – en längtan efter att ha roligt – då är det inte kul att kroppen inte orkar med, berättar han.
Döden är också ständigt närvarande i hans nya bok.
Det är vackert men sorgligt. Är du sorgsen?
– Ja, det är jag. Jag har nog alltid varit en sorgsen figur och kan inte låta bli att skriva om sorg. Sorgen kan ju leda till glädje ibland.
Om sorgen bottnar i den familjetragedi som skedde en morsdag när Staffan Westerberg var fem år gammal låter han vara osagt.
– Givetvis har det präglat mig att min storebror dog bara nio år gammal när han blev överkörd av en bil. Min mamma blev aldrig sig lik efter det och kunde hjälpligt ta hand om mig. Men jag tror främst att sorgen kommer från att jag aldrig velat vara en sällsam giraff. Jag har alltid önskat vara delaktig även om jag föredrar att betrakta.
Som skapare av både "Vilse i pannkakan" och "Syster Yster och lillstrumpa" har han givetvis fått stå tillsvars för sin "barnslighet" men också sitt mod under sin långa yrkeskarriär. Men att vara barnslig i vuxen ålder menar han är livsnödvändigt på samma sätt som han idag är fullt tillfreds med att bara sitta och glo.
– Det är så med ålderdomen. Jag tänker inte på den, men lever i stunden och tittar på livet. Tyvärr lever vi i förtvivlade tider. Det finns många små Alan Kurdi uppspolade på någon strand. Liv som blev alldeles för korta, liksom för min storebror.