Vad är det då man ska reagera på? På detaljnivå gäller det aforismer i stil med att en man "väljer den kvinna som han har mest lust att dra upp kjolen på". Som helhet på att män går dit kuken pekar, även de som anses vara djupingar, och att den oavsett deras ålder alltid pekar mot unga kvinnor. Samt att mannen är under attack.
Jag medger att jag har roligt när jag läser. Jag skrattar när feminismen liknas vid isberget som sänkte Titanic. Jag skrattar som man skrattar åt ett skämt. Men mest skrattar jag åt bokens författare.
Frågan är vad Engdahl riskerar när man skrattar åt honom. Absolut ingenting. Han har en bekväm position i svenskt kulturliv. Älskad av några, hatad av andra. Boken befäster hans position.
Så var är då dess udd? Ingenstans. Boken är helt harmlös. Som läsare är man mest nyfiken på vad han ska säga för tokigt härnäst.
Engdahl framstår å ena sida som en sexistisk humorist, å andra sidan som en gymnasist som har förläst sig på gamla europeiska författare och därför längtar tillbaka till en svunnen tid med koketta damer, cigarrcigaretter och punschfyllor. Samtiden bjuder blott bittra erfarenheter så som metoo. Bättre då att identifiera sig med en tid och en livsstil som inte längre existerar.
Det är svårt att känna sympati med denna bedagade gamla grabb. Å andra sidan är det inte medlidande han söker.
"De obekymrade" är en bok som vill testa var gräsen går. Begås här några övertramp? Ja, några, särskilt när Engdahl liknar våldtäktsanklagelserna mot den så kallade kulturprofilen vid fars och komedi. Annars består boken mest av sexistiska dumheter som man har hört och läst tusen gånger förut. Att dumheterna kommer från Engdahl är heller inte det förvånande.
Småningom kommer Horace Engdahl in på detta med syndabockar och skuld. Något i sammanhanget problematiskt med tanke på att kulturprofilen blev dömd för våldtäkt och nu avtjänar ett fängelsestraff.
Sin syn på begreppet skuld formulerade Engdahl redan i "Meteorer" (1999). Han skriver där att Josef K. i Kafkas roman "Processen" är hans stora hjälte, eftersom den på okända grunder anklagade K. vägrar vara skyldig.
Med andra ord möter läsaren i "De obekymrade" en tjurig författare som anser sig stå över det mesta. Sägas bör också att läsaren även möter en välformulerad författare. Dessvärre gör innehållet att det han skriver mest påminner om gubbsjuka repliker ur en komedi av Molière.
Ser man bakom gubbsjukan får man syn på den nostalgi som genomsyrar boken. Det rör sig om längtan tillbaka till en hos författaren idealiserad tid, då det var enklare att vara man och kanske främst enklare att vara Horace Engdahl, då de häftiga krogarna i Stockholm hette saker som Prinsen och Grodan. Engdahl längtar till sitt eget Arkadien.
Kort sagt, det är en bok om den gamla drömmen om att bli ung på nytt. Engdahl drömmer om att återigen få liknas vid martyren Sankt Sebastian, en ädel krigare genomborrad av pilar.
När det gäller Engdahls författarskap pekar allt nu åt ett håll – det är dags för den stora självbiografin. Så länge han skärper till sig en smula blir den med stor sannolikhet fantastisk.