Odlade kaffe, skrev reseguider och bloggade. En härifrån sett svindlande exotisk tillvaro, som nu gett upphov till romanen ”Candelarias hus”.
Efter en bilolycka bland bergen vandrar Ellens kille C vidare med sin ryggsäck, medan Ellen och hennes femåring Trollungen blir kvar i den fiktiva bygden Allmänningen. Där köper den unga svenskan, istället för en flygbiljett hem, ett hus med tillhörande kaffeskog, grönsaksodling och 37 tropiska fruktträd. Det är tvåtusen kvadratmeter av paradiset, som förstås visar sig inhysa ett flertal ormar i så väl bokstavlig som bildlig bemärkelse.
I skuggan av socialistisk grannsamverkan, godissmakande frukter, ekologisk odling och dansande eldflugor ligger nämligen brinnande sophögar och blodig jord, bortglömda minor i undervegetationen. Ärr efter gerillans och militärens oräkneliga övergrepp mot Colombias människor och miljö. Svanberg är obrottsligt lojal med de småskaliga kaffeodlare som blir Ellens vänner och undervisare i Allmänningens krävande, men fortfarande idylliska levnadsförhållanden.
I vattenbrist, fattigdom och hotande skadedjursangrepp kan ändå en sällsam frihet upprätthållas. Priset för en ökad materiell bekvämlighet är att ge fri lejd åt imperialism och turismentreprenörer, giftregn över myggen och en nybyggd semesterby i kolonialstil.
Ett genomgående tema i ”Candelarias hus” är hur Ellen förhåller sig till sina medfödda privilegier som vit europé bland colombianska småbönder och daglönare. Med sin kamera och sitt schengenpass, med möjligheten att utforska och beskriva eller bryta upp från den rurala tillvaron när helst hon skulle önska – var befinner sig Ellen själv på skalan mellan exploatör, nöjesresenär och hemmahörande? Vad, förutom pengarna, ger henne rätt att utan erfarenhet överta en kaffeodling som tagit decennier att driva upp?
Under läsningen höjer jag ibland på ögonbrynen åt bristen på slitningar mellan Ellen och Allmänningens infödda. Nykomlingen får på det hela taget ett varmt och öppet mottagande, trots att hon emellanåt slösar på elen och tvättar kläder under torka. Samtidigt ger författarens språkliga skärpa och personliga erfarenhet tyngd också åt de romantiska, nostalgiska stråken i berättelsen. ”Candelarias hus” är betydligt mer än ett glorifierande backpackerreportage, Julia Svanberg må vara hals över huvud förälskad i Colombia men kärleken är varken blind eller ytlig. I sina allra bästa stunder håller denna roman upp en komplex väv av framsteg och förgripelser, den glömska och ödeläggelse som ligger till grund för så väl efterlängtad som ofrivillig utveckling.
Jag lägger den ifrån mig med en förnimmelse av den mest sagolika kaffedoft, och en känsla som liknar hemlängtan.