När den patriarkala energin räckte till allt, från gruvbrytning till konstutställningar, skolväsen, kommunikationer och kungabesök. Hjalmar Lundbohm representerar 1800-talets borgerlige entreprenör, lika kraftfull som ohejdbar. Gruvstaden Kirunas grundare, en fördemokrat som värnade föreningsrätten och aldrig avskedade folk utan mellanhanden Lundberg. Ingen fläck fick fastna på vapenskölden som visade på alla goda gåvors givare.
Så lämpligt att Curt Perssons sammanfattande biografi kommer just nu, när notiserna larmar om att järnmalmen sinar framåt 2030, och att prospektering, sådant som Lundbohm sysslade med i sin ungdom, blir allt viktigare.
Vinst, välstånd och ödeläggelse har sprängts fram sedan sekelskiftet 1900. Berg har försvunnit, en stad föds och flyttar, urfolk och vildmark trängs bort, undra på att mytologierna frodas. Dock inte i Perssons historik, den lyckas förena glödande intresse med sval distans och skärpa i överblick, analys och formuleringar. Är kort sagt storartad. Men så är Lundbohm också en figur i vars närhet man växer som skribent, dras med, inspireras, förargas, tvingas ta ställning och själv skaffa sig makt. Alternativt vika ner sig till servilitet.
En sammansatt 1800-talsfigur som fångas kongenialt i Eva Bonniers porträtt från 1892, han utstrålar framtid och mild ironi där i framtidslandet. I Carl Wilhelmssons målning verkar han smälta samman med den sublima bakgrunden och fjällens höga ljus. Mellan de bilderna pendlar han, ivrar för rasbiologi och ” nomadskolor” men stödjer Johan Turis författande, spränger berg i luften men klagar över hur gruvan förstör samernas renbeten. Tillägnar sig allt av sin tid, ansamlar det i sin energiska kropp. ”Han inmutade inte bara malmfyndigheter i det nordliga rummet utan också den samiska kulturen”.
Och när barnhoparna i pionjärsamhället hotar att växa upp till vildbasar disciplinerar han dem med skola, slöjd, undervisning. Jo, det är patriarkalt igen, men inte efterblivet som Kempe på sågverkens Norrbyskär som krävde religiositet av sina anställda för att släppa till de sociala förmånerna. Lundbohm stänger aldrig för moderniteten, hans konstutställningar är lysande, hans initiativ gränslösa.
En samhällsgrundare som snart nog springs förbi av modernare gruvingenjörer, men som klarar sig med nätverk och stor stil, med estetik och det vi idag kallar medial begåvning. Kanske var det hans största begåvning, detta att förena personkontakterna till något större än de ingående enskildheterna. På så sätt blir man samhällsbyggare, på gott och ont, någonting händer alltid. Närmare bestämt stadsplan, näringsliv, monumentalkonst och byggnader, järnväg, föreningsliv, konstnärsförbundare och socialitet.
Det blir en magnifik föreställning under norrskenet, alltmedan samernas raider drar sig längre bort från larmet. Curt Persson ger Norrbotten chansen till historisk självinsikt, Lundbohms maliciösa småleende dröjer kvar men hans massiva gestalt får mänskliga istället för nationella proportioner. Av tiden, de djupa insikterna och de lika djupa misstagen.