Fyra stolar är reserverade för kvinnor, fyra för män, ordföranden är varannan gång man, varannan gång kvinna. Medlemmar väljs på livstid men har rätt till utträde.
De Nios kalender är i år mera innehållsrik än vanligt, en rikt illustrerad bok på bortåt 400 sidor. Ett 25-tal författare medverkar med essäer om konst och litteratur och en hel del skönlitterära texter ingår.
Karin Mamma Andersson står för både omslaget och andra bilder, och en rad konstnärer och fotografer medverkar med illustrationer. Det är en fröjd att hålla denna vackra bok i sin hand, och formgivaren Elsa Wohlfahrt Larsson har gjort ett förtjänstfullt arbete.
Ronny Ambjörnssons mailväxling med Agneta Pleijel hör till bokens höjdpunkter. Det är ett fängslande och intelligent samtal om litteratur, könsroller, vetenskap och konst, klasstillhörighet och religion.
De är vänner sedan länge, redan 1969 skrev de en pjäs tillsammans. Sedan ägnade sig han åt forskning och hon åt skönlitteratur. Kanske berodde deras val på både kön och klass.
Deras samtal om Pleijels romaner lockar till läsning. Hennes självbiografiska skildring ”Doften av en man” får Ambjörnsson att fundera på skillnaden mellan manligt och kvinnligt biografiskrivande. Män redogör för vad de gjort i sitt yrkesliv, medan Agneta Pleijel och andra kvinnor hellre skriver om relationer.
Båda oroar sig för världens tillstånd. Pleijel skriver: ”Världens kurs är helt klart mot katastrofen”, men Ambjörnsson är optimist och tror att världens ledare kommer att besinna sig. Han ser klimat- och miljöhoten som den största faran.
Ambjörnsson är ateist, Pleijel har ingen personlig gudstro men har alltid föreställt sig ”något som är större än vi”.
Lars Hermansson, författare och kritiker, har skrivit en mycket läsvärd om än något teorityngd essä med titeln ”Avstånd och myggpink. Ett försök att förstå hur litteratur kan vara politisk”. Står konstens frihet högre än dess nytta? Kan man idag försvara en konst för konstens skull? Nej, det verkar som en i vid mening politisk litteratur dominerar på senare tid. Hermansson fastslår att det i dag är svårt att bli betraktad som en angelägen författare i Sverige om texten inte är förankrad i en ”social verklighet med urskiljbara konflikter”.
Hermansson tar upp frågan om vem som får skildra förtryck. Måste författaren ha personlig erfarenhet av rasism för att skriva en roman om rasdiskriminering? Hermanssons svar är nej, raskt sammanfattat. ”Kanske innehåller de andras bilder av dig en vinkel, du inte förmådde se”, skriver Hermansson.
Malin Nord, författare och frilansskribent, bidrar med en inte minst för norrbottningar intressant essä, ”Det vi kallar marken vi står på”. Nord diskuterar problemen med gränsdragningen mellan nationerna på Nordkalotten. Gränserna har skapat problem för rennäringen, och en nationalistisk skolpolitik har medfört att många samer och tornedalingar varken kan läsa eller tala samiska och meänkieli.
Nord samtalar med Mikael Niemi om svenskfinska gränsen. Niemi menar att den geografiska och politiska gränsen spelar mindre roll, ”alla mina kulturella identiteter finns i mig, som i mitt fall är den samiska, tornedalsfinska och svenska”.
Bland de skönlitterära bidragen fäste jag mig särskilt vid Åke Smedbergs sensibla prosa i en skildring av en 11-årig pojke, på gränsen mellan barndomen och vuxenlivet. En berättelse om uppbrott och återkomst.