Den nya, ryska romankonsten fortsätter att vara ett lika stort hopp som den ryska politiken är förutan samma egenskap. En författare som kombinerar ett tydligt Putinmotstånd med lika stor berättartalang är därför naturligtvis gudasänd. Ljudmila Ulitskaja alltså, om ni inte tidigare gjort henne bekantskap är hennes roman ”En munter begravning” en lämplig början, som gjord för några mycket varma sommardagar.
Den skrevs under några år på 1990-talet och den stora ryska omvälvningen är också romanens fondberättelse. Men händelserna utspelar sig i New-York, i en barockt befolkad ateljé kring konstnären Alik, lika framgångsik som döende.
Vad som är viktigast är inte gott att säga, Aliks liv eller Aliks död, jag tror det senare eftersom denna exilartist visserligen charmat allt och alla i sitt nya hemland, men nog ändå är som bäst i ars moriendi, konsten att dö. Det är också det enda begreppsligt fasta i boken, som är en karneval av kärlekar och mänskliga öden. Allt annat är satt under munter debatt. Ska Alik, inför det ofrånkomliga, låta sig döpas av en ortodox präst? Så judisk han än är. Ska hans alkade och älskade Nina någonsin begripa att man faktiskt inte botar neurologiska åkommor med starka liniment? Hur blir det med hans kvarvarande konst, är de mondäna galleristerna med på noterna eller ej? Och Irinas bitterhet, har den en ände?
Det var mycket hett denna sommar i NY, och i värmen blir kroppen mer primär, kanske primitiv, och hela sinnelaget tycks befinnas någon annanstans. Bara Ulitskaja behåller sin berättande, drastiska och slagkraftiga klarsyn och förmåga. Allt annat tycks i upplösning och plötsligt rapporterar tv-nyheterna om en avvärjd statskupp i Moskva. Exilen får historisk förankring medan Aliks lidande närmar sig evigheten. Amerika har gjort allt för att avskaffa lidandet, med omskrivningar, materiell välfärd och en armé av psykologer. Annat är det hos moder Ryssland: ”Landet som hade fostrat honom älskade och värdesatte lidandet, tog till och med sin näring ur det – man växte genom lidande, man mognade och blev klokare.”
Folk vimlar genom romanen, super, pratar, smider planer, helst orealistiska. Ingenting är omöjligt, men relativt lite blir gjort och hyran försvinner som genom trolleri. Livet är ett kalejdoskop där allt skimrar och försvinner men lidandet är pålitligt.
Ulitskaja är värd sitt namn som en av de största samtida bland ryssar. Hon kom till svensk kännedom redan år 2000 och hennes översättare Kristina Rotkirch var då redaktör för ett försök att lansera ny rysk prosa. Hur det lyckades kan diskuteras, det kan Ulitskajas storhet inte. Rysslands framtid är dess författare.