Lars Lerin doppar penslarna i sin mammas gamla degbunke. Den en gång röda plasten täcks av akvarellfärger i lika mörka nyanser som pingisbordet som den står på, arbetsbordet sedan drygt 25 år. Det nymålade kalhygget intill går ton i ton.
– Det är hyggesbränning, därför är det lite sotigt.
I hans egen ”konstgarderob”, det gamla dansbandspalatset Sandgrund i Karlstad, en av Värmlands främsta turistattraktioner, hänger en målning av det rakt motsatta: sommarsolens spel i en ljus fönsterkorridor, man nästan känner hur vinden blåser i ett lövverk utanför. Lars Lerin målade den efter en förlaga på internet. Han googlade ”korridor” kort och gott.
Men när Liljevalchs konsthall i Stockholm ställer ut honom stort sommaren 2018 kommer fokus ändå att ligga på de mörka stråken i hans konstnärskap, berättar konsthallschefen Mårten Castenfors några timmar senare. Just det pratar vi inte om nu. Lars Lerin är heller inte särskilt road av att tala om sin huvudsysselsättning, konsten:
– Nej, jag tycker det är lättare att prata om alkohol och tabletter och sådant, säger han vänligt leende med syfte på sitt förflutna.
– Jag har inte det där behovet av att analysera mig genom konsten, det har jag aldrig haft. Men jag skriver ju lite ibland.
Hans akvareller gör sig sällsynt bra i böcker och för att vara målande konstnär skriver Lars Lerin i själva verket mycket. För sin bok ”Naturlära” fick han Augustpriset 2014 i fackboksklassen och de nya målningarna ska han använda till en kommande bok. Han berättar om ”tantera och gôbbera” i Länsmanshöjden och Skräddartorp, om Ingrid i Nya och Greta i ”Skôtta” som vore de en del av persongalleriet i en av Torgny Lindgrens romaner. Han träffade dem redan på 1980-talet och använde intervjuerna i en av sina första böcker, ”Här slutar allmän väg”. Nu har han påbörjat en uppföljare.
– Det var ju mycket så jag började med mitt målande och skrivande, jag träffade de här tanterna och gubbarna i skogen, en generation som dog ut sedan, och jag skrev ner deras berättelser.
”Och fågeln flyger fritt för att uppsöka sin bur” heter hans allra senaste och helt nya bok som handlar om honom själv och Carl Larsson. Idén kom från Carl Larsson-gården i Sundborn som ville föra samman de två folkkära konstnärskapen till en gemensam utställning som aldrig blev av.
Carl Larsson fick gärna vara huvudperson, det var inte det.
– Jag trivdes inte riktigt där. Jag vill bestämma så mycket själv, och hans konst har jag ju aldrig varit intresserad av heller, säger Lars Lerin.
Men boken ville han gärna göra, en samling av resebrev och akvareller från dem båda: ”ett jäkla hopkok egentligen”. Titeln har Lars Lerin hämtat från en film av Fellini, han minns inte vilken, men den ligger tveklöst nära honom själv: en fri fågel som uppsökt sin bur.
– Hela livet är ju så, jag känner mig fri men ändå fångad. Det är ju inte så lätt att ta vara på livet, en har ju allt, men är ändå lite rädd. Och jag vill ju gärna ha någon, jag tycker det är så skönt att Junior finns och tar besluten, det mår jag bra av, att jag inte har den där totala gränslösheten.
Carl Larssons motiv har exploaterats kommersiellt på brickor och pepparkaksburkar. Kanske hotas även Lars Lerins värmländska akvarelltrakter av burkexponering om han inte ser upp? konstaterar han lite skämtsamt i sin nya bok. Om tv-apparaten är dagens kakburksexponering finns hans liv redan där.
Samtidigt står Carl Larssons ljusa motiv och kärleksbrev till fru Karin ofta i stark konstrast till färgskalan i Lars Lerins egna.
– En har ju upplevelsen av att det var en riktig idyll, att de var själsfränder. Det är inte alla som är förunnade att träffa en person som är lämpad i precis alla avseenden. Men man behöver ju inte vänta sig att en person ska kunna ge en precis allt. (TT)