I dessa dagar när Svenska Akademien står lågt i kurs kan det vara värt att påminnas om vad den faktiskt har uträttat. En av dess senare bedrifter är att ge Nobelpriset till Alice Munro och därmed introducera hennes författarskap för en bredare svensk publik.
Alice Munro är känd för sina noveller, men hon har också skrivit en roman som ursprungligen gavs ut 1971 och som nu finns i svensk översättning. ”Kvinnors liv” är berättelsen om Del Jordan och hennes uppväxt på landsbygden i den lilla staden Jubilee i Kanada, en uppväxt inte helt olik Munros egen. Romanen ligger nära författarens noveller. Varje kapitel formar sig till en egen berättelse. I Munros noveller står ofta fadern i centrum. Här är det modern, Del själv och ett antal andra kvinnogestalter som är berättelsens huvudpersoner, som Miss Farris, Fern Dogherty och Naomi.
”Kvinnors liv” är ur ett perspektiv berättelsen om en flicka och ung kvinna på väg mot sitt eget liv. På ett djupare plan en grundlig analys om kvinnors villkor i en mansdominerad värld, med aktualitet än i dag. Del vill gå sin egen väg. Hon vill vara kvinna på alla sätt, en kvinna som njuter av sin kropp. Hon vill också dela männens möjlighet och anspråk på självförverkligande.
Kvinnorna beskrivs precis som männen med starka och svaga sidor. Lika kraftfulla och destruktiva som människor är mest. Dels pappa föder upp silverrävar. Mamman säljer uppslagsböcker och encyklopedier. Det råa ställs mot det bildade och Del vill ha båda.
I mammans värld finns dock något som männen tycks undgå. Skammen. Skammen att göra fel, inte vara rätt, säga rätt saker, vara rätt klädd och bete sig på det sätt som förväntas. Män får ta för sig, kvinnan ska acceptera och vara till lags. Och Dels värld är fylld av kvinnor som underkastar sig denna värld. Hennes berättelse är kantad av svek och sexuella övergrepp. Ändå undersöker hon livets alla vrår och vinklar. Döden, sexualiteten, lusten och ledan. Hävdar sin rätt och söker sin egen väg. När den unga man hon är tillsammans med kräver att hon ska döpa sig i baptistkyrkan vägrar hon resolut.
Del genomlever en värld fylld av orättvisor, som provocerar henne till ett eget liv utan underkastelse. Det vännen Naomi åtrår som viktigt blir för henne själv bara något som fladdrar förbi.
I ”Kvinnors liv” återfinns det underbara språket som hör till Munros författarskap. De korta kärnfulla meningarna som förseglar berättelsen till en helhet. De lakoniska kommentarerna som berättar en hel historia, som när Del beskriver sina båda fastrar, som var ”måna om vårt bästa, tveksamma när det gällde våra liv”.
Här finns en varm humor som beskriver den torftiga uppväxten på rävfarmen. I Jubilee var bokläsning som att tugga tuggummi, ”en vana som man övergav när vuxenlivets allvar och tillfredsställelse tog över”. För Del upphör aldrig lusten att läsa böcker och hon söker sig ur denna trånga värld fylld av kvinnlig skam och manligt övergrepp.
När Del berättar om Miss Ferris självmord säger hon konstaterande: ”Jag såg henne som fånge i den tiden och var förvånad över att hon till slut brutit sig ut för att genomföra denna handling.” Del kan likt Miss Ferris inte förlika sig med ordningen i Jubilee men söker en annan livskraftig väg.
”Kvinnors liv” är en högst aktuell roman förmedlad till oss genom Munros Nobelpris. Och ännu en språklig fest för oss alla som älskar att läsa Alice Munro.