Lasse Berg, världsreportern och författaren, befann sig i Sydafrika och upplevde en av de lyckligaste stunderna i sitt liv. Hemma hade han tre döttrar som äntligen mådde bra, ”något som inte är självklart i det här moderna livet”. Tillsammans med sin fru Ingrid hade han för första gången följt en flock sällsynta sydafrikanska vildhundar, som lekte och strävade mot horisonten.
Just flocken, stammen, gruppen, har han i sina tidigare böcker om människans evolutionshistoria lyft fram som avgörande för vårt välbefinnande och för det samlarliv bland rovdjuren som vi en gång levde. I dag betyder hans egen lilla flock precis allt.
– Vad är lycka? Jag har omvärderat det. För mig var lycka väldigt mycket upphängt kring arbetsliv och att lyckas och ha framgång och allt det där. Jag säger inte att det är fel, men jag inser att det inte är medfött. Vi är födda till ett liv som är ganska stillastående, men där vi har trygghet i gruppen. Den är avgörande.
”Snälla, svara bara, lever ni?” löd Lindas sista sms till sina då väldigt lyckliga föräldrar. Hon, som själv obekymrat kuskat runt världen tre gånger hade nu drabbats av en ny oro för mamma och pappa.
Ändå var det hon som var i fara. I föräldrahemmets trygga vrå, mitt på dagen, ramlade hon över en lerkruka som sprack. Ena sidan trängde in i hennes knä och skar av två artärer. Senare förklarade kriminalteknikerna att en centimeter åt det ena eller andra hållet och följden hade inte blivit värre än svår smärta. I stället förblödde hon snabbt.
Ingen sorg är den andra lik, konstaterar Lasse Berg som inte har känt igen sin egen i någon av de andra sorgeböcker som han läst. Även om han ser människan som en religiös varelse är varken han eller hans fru religiösa. Men liksom Joan Didion i ”Ett år av magiskt tänkande” har de båda på olika sätt sett tröstande budskap från ”andra sidan”. Bara en sådan sak som att den ödesdigra krukan var köpt av Linda själv.
– Den lilla detaljen är en del av det här magiska tänkandet. Det var inte jag som hade köpte den, eller Ingrid. Hon hade fått enormt dåligt samvete.
Efter begravningen fick de låna en väns hus i Kalifornien. Medan hans fru låg på gräsmattan och läste in meddelanden från deras djurälskade dotter i alla fjärilar och fåglar bänkade sig Lasse Berg från morgon till kväll framför storbildsskärmen och följde Donald Trumps väg till presidentämbetet.
– Det var en sådan svärta, och den svärtan passade så bra. Vår underbara dotter hade dött och ”naturligtvis kommer världen att gå under”.
– Det var väldigt tydligt hur olika vi sörjde, men vi accepterade det och det tror jag var väldigt betydelsefullt.
Ändå känner han inte igen sig när läkarvetenskapen jämställer sorg med depression. Under de tre år som har gått har saknaden efter Linda inte mattats av utan snarare förstärkts, men det har också hans andra känslor. I boken beskriver han ögonblick av eufori över de 34 år de fick tillsammans.
– Det som jag inte väntat mig är att mina känslor djupnat. En av dem är vallningar av en lycka som är mycket djupare än det jag upplevde innan, de känslor som kommer fram är en oerhörd tacksamhet för att jag har livet, jag har kvar det lilla livet som blivit så oerhört betydelsfullt för mig.
Lasse Berg har sin fru, sina två barn, kärleksfulla vänner och Lindas lilla hund, Yoda. Däremot har han tappat lusten att resa, förmågan att läsa skönlitteratur (facklitteratur plöjer han maniskt) och frågan är hur det blir med skrivandet. ”Ändå inte försvunnen” vällde fram när han misslyckades med att skriva annat.
I texterna frammanade han sin dotter, först utan tanke på en bok, men också hennes – och andras – svårigheter i ett modernt samhälle där var och en, av egen kraft, ska vara sin egen lyckas smed och ingen längre föds in i en given flock.
– Vi är otroligt smarta. Vi letar efter bekräftelsen på Facebook, men det är otroligt skört. Det finns ju undersökningar som visar att 38 procent av alla européer ett normalt år lider av ”mentala störningar” som djup depression, ångest och annat.
– För mig är det så att de som lever det här konstiga livet utan att få problem med ”sin inre samlare” är de onormala. (TT)