För den som läst "Ögats historia", och vill fortsätta sin läsning av Bataille, är "Himlens blå" att rekommendera. Men den som väntar sig oändliga exerciser i moraliskt förfall, fetischism och perversioner lär dock bli besviken.
Boken börjar i händelsernas mitt, med att en kvinna kallad Dirty stortjuter i en källarpub i 1930-talets London. Hon är dessutom full som en kastrull och spyr som en kalv. Vid hennes sida finns också romanens jagberättare, Henri Troppmann, som snart tar alltsammans från början.
Troppmann har separerat från sin fru Edith, och medan han under sus och dus är på drift i ett Europa där allting pekar mot att andra världskriget snart kommer att bryta ut, slits han mellan tre kvinnor – varav den stora kärleken Dirty är en.
Förutom att handla om Troppmanns och Dirtys destruktiva och dödsdömda relation så redogör "Himlens blå" också för en personlig kris hos Georges Bataille, och inte minst är romanen en skildring av fascismens framväxt i Europa. Troppman blir vittne till flera varsel om vad som komma skall. Stämningen är ödesmättad. Bataille låter Troppmanns väg till undergången löpa parallellt med Europas och restens av världens.
Samtidigt ligger världen redan i ruiner. Människans försök att agera civiliserad har uppenbarligen misslyckats. Nu är hon en ständigt spyende suput utan framtid. Man kan tro att mänskligheten, precis som Troppmann, är i färd med att "göra slut på ett liv som inte borde få finnas".
"Himlens blå" är fiktion på självbiografisk grund, något som Bataille redogör för i förordet till boken. Romanen skrevs redan 1935, men publicerades först 1957. Bataille ansåg inte att boken hade något litterärt värde när det begav sig, dessutom bröt världskriget ut och varför varna för något när det redan var för sent?
Svenska läsare kunde läsa romanen på svenska först 1990, då i översättning av Katarina Frostenson. Det är Frostensons översättning också i nyutgåvan, men enligt förlaget är den kraftigt reviderad.
Jag behärskar inte det franska språket, och har heller inte läst Frostensons ursprungliga översättning, men det jag slås av är klarheten som finns hos romanens svenska språkdräkt. Språket är lika klart som en klarblå himmel och bjuder inget motstånd. Samma sak gäller förresten innehållet, trots att här finns inslag av våldsbejakande erotik, nekrofili och nihilism. Mörk porr eller symboltyngd surrealism? Därom tvista de lärde.
Ska man tro Georges Bataille och hans förord så är "Himlens blå" en bok som han kände sig tvingad att skriva. Det finns inga skäl att betvivla den saken efter att ha läst romanen. Här finns ingenting som är förljuget, det är rakt igenom en enskild människans sanning och öde som man får ta del av. Jag känner mig märkligt upplyft av Batailles nihilism, av det som inte söker någon förklaring utan i stället lämnar fältet öppet för förståelsen.
Jag läste någonstans att "Himlens blå" är en roman endast för de förryckta, men det är inte sant. Det är måhända inte en bok för alla, men det är onekligen en bok för fler läsare än de rubbade.