I skuggan av två missbrukande bröder

Vid samma tid uppdagades att även ytterligare en av hans småbröder försjunkit i drogberoende.

– Att min yngste bror höll på med droger fanns inte på världskartan. Jag menar, han stod Magnus nära och såg honom dö av sitt missbruk. Så varför?

Ja, frågan varför har förföljt Daniel Sundström ända sedan hans bror Magnus började röka hasch 16 år gammal som ganska snart blandades med diverse nätdroger och senare antidepressiva mediciner och sömntabletter. En frågeställning som lett fram till att han nu bokdebuterar i ett försök att läka själv och ge drogmissbruket ett ansikte.

I ”Förbannade (med)beroende” berättar Daniel Sundström nu sin historia – en naken berättelse om en vardag kantad av oro, ilska, lögner, skuld och skam i skuggan av två missbrukande bröder - en död, en som fortfarande har en chans att ordna upp sitt liv. För hoppet, menar han, finns där hela tiden.

Själv hade han hunnit flytta hemifrån när hans bror Magnus började med droger. Uppväxten var som han beskriver helt normal i en by utanför Luleå.

– Vi stod aldrig varandra så nära, jag och Magnus. Han har varit ett litet mysterium för mig. Ärligt har jag nästan lärt känna honom bättre nu efter hans död i arbetet med min bok, säger Daniel Sundström.

I samtal med broderns vänner framträdde en människa som tyckte om att ha roligt, blyg förvisso, men social i mötet med sina kompisar.

– Samtidigt var han en person som gillade att testa gränser. Vi åkte mycket skateboard och snowboard ihop under uppväxten och Magnus skulle alltid testa de farligaste tricken, kasta sig nedför klippor... Han var totalt orädd. Det risktagandet följde med när han började med droger. Men min stora undran är vad som händer när man testat alla gränser.

Ett stort problem Daniel Sundström beskriver i boken är att hans bror Magnus dolde sitt missbruk ganska effektivt. Själv såg han bara sin bror hög en gång och det var när han oanmäld ringde på hans dörr.

– Magnus drog sig undan tidigare vänner och isolerade sig. Efter hans död har jag hittat texter han skrev som skriker av ensamhet och förtvivlan. Det är svårt att tala om.

För samtidigt som Daniel Sundström är mycket kritisk till missbruksvården som han inte anser fungerar bär han själv på en skuld över att inte gjort mer, hälsat på oftare, hittat på saker och kanske framför allt sagt hur mycket han älskade sin bror.

– Magnus skrev in sig själv på rehabilitering och var där i tio månader. När han kom ut var han glad. Det var en ny människa, men samtidigt hade han ingenting att falla tillbaka på och missbruksvården lät honom flyga fritt.

Ja, sjukvården och samhällets syn på missbruk gör honom djupt upprörd.

– Jag hittade en av mina bröder helt blå i ansiktet, med saliv rinnande ur munnen. Han skrevs sedan ut med samma mediciner han överdoserat. Hur är det möjligt att en läkare gör så? Jag kan förstå att det finns mycket våra gemensamma resurser ska användas till, men missbrukare är också människor. Och min övertygelse är att ingen vill vara beroende.

Något egentligt sorgearbete över sin bror Magnus har familjen aldrig hunnit med. Nu är det oron för den yngste brodern som upptar Daniel och hans familjs tankar.

– Min yngste bror och jag har en bättre dialog och just nu mår han bra.

Och även om den trötthet han burit på i många år som påverkat både yrkesliv och relationer är på bättringsvägen ligger en tagg av skuld han nog aldrig kommer över.

– Det var en sommardag. Jag såg min bror Magnus på Storgatan, men jag gick inte fram och hälsade. Två veckor senare var han död. Jag tänker ofta att han fortfarande skulle vara i livet om jag gått fram och gett honom en kram. Intellektuellt vet jag att det troligen inte spelat någon roll. Det var inte mitt fel att han dog, ändå kan jag inte låta bli att skuldbelägga mig själv. Det får jag leva med, säger Daniel Sundström.