Texterna, kvinnorna, bilarna, tavlorna. De sistnämnda i dubbel bemärkelse, då Lundell med jämna mellanrum ger upphov till så väl konstutställningar som medialt rabalder.
Men den missmodiga 67-åring som framträder i "Vardagar", Lundells nyutkomna dagboksanteckningar från 2017, har många fler fasetter än den enkelspåriga oförsonlighet som brukar utmärka löpsedelskarikatyren.
Redan en kort bit in i den 640 sidor långa luntan finns en notering om en promenad: ”Jag möter en man i parken på morgonen / han har en dvärgschnauzer, lite morrig / gillar inte mina stavar, men snäll sen”.
Någonting sker i mig vid denna triviala betraktelse, ett svagt jordskalv som får mina förutfattade meningar att skallra. Ulf Lundell som stavgångare. De små sällskapshundarnas vän. Jag tänker att jag kan komma att bli överraskad.
Det är förmodligen ingen slump att Lundell valt att publicera sina personliga anteckningar från just 2017. Det är året då hans första fru avslutar sitt liv och året för hans tredje skilsmässa. Femtioårsjubileet för The Summer of Love och året då han knogar fram de 27 nya låtar som ska resultera i dubbelalbumet Skisser (2018).
Vidare #Metoo, nazister vid Almedalsveckan och bokmässan i Göteborg, Donald Trump, terrordåd. ”Ja, islam är just nu / ett av den här världens största problem” skriver Lundell, men anser det samtidigt ”minst sagt djävligt djävligt” när danska högerextremister använder "Öppna landskap" som kampsång vid en demonstration i Köpenhamn.
Han spar inte på föraktet mot vare sig SD, nyliberalismen eller Gudrun Schyman, men utropar skämtsamt ett Ulfland med sig själv som oantastbar diktator. Och visst är det någonting i den vägen som han åstadkommer med denna digra samling texter. Enväldig och oavbruten vågar han sig på ett försök till självrannsakan och omvärldsanalys. Tankar kan tänkas till punkt, omvandlas eller förkastas utan märkbar ängslan för mottagandet. Och under dessa förutsättningar framträder till sist också en komplex och engagerande karaktär med språklig spänst och vaken blick. Inte alltid sympatisk, men inspirerande och lovvärd för sitt outtröttliga självbildningsprojekt.
Utan det vida spektret mellan högt och lågt, Derrida och husvagnssvensson, den havererade familjen och ständigt nya bantningskurer, vore "Vardagar" antagligen en sanslöst ointressant historia. Nu slukar jag istället med lika delar nöje, irritation och bifall detta prövande och ocensurerade gubbporträtt. En sorglig och resignerad tidsbild är det, men trösterik i detaljerna. Kreativitetens motstånd och förlösning, småfåglarnas distanserade – men dock – sällskap.
Hatare lär hata, liksom fans lär älska denna bok. Mest behållning får nog vi som är öppna för något slags förlikning.