”Stanna hos mig” blottar kärlekens bräcklighet och de kvävande förväntningarna på vad en familj ska vara.
Hon är själv inte ens fyllda 30. Men det litterära nigerianska stjärnskottet Ayòbámi Adébáyò pratar om föräldraskap och förlust som efter ett långt liv. Redan under uppväxten brukade hon observera par som hade svårt att få barn, och hur ofta den pressen ledde till skilsmässa.
– Jag har alltid undrat över att det betraktas som ett misslyckande för kvinnan. Budskapet är att hennes existens inte är värd något förrän hon får barn. Jag önskar att det skulle räcka för en kvinna att vara människa, att hon förtjänar respekt för det, inte för att hon är en mamma eller syster, säger författaren, som nyss har landat i ett snöigt Stockholm.
Smuttandes på sitt te pratar hon eftertänksamt om debutboken, som redan har hyllats världen över och nämnts i samma andetag som Chinua Achebe och Chimamanda Ngozi Adichies verk.
Berättelsen bärs av två röster – Yejide och Akins. De har varit gifta i fyra år och i omgivningens ögon är allt som fattas ett barn. Slutligen insisterar Akins mor på att han tar sig ännu en fru.
– Polygami är inte på modet längre i Nigeria. Det händer men är inte norm. Trots det känner jag att i monogama förhållanden väntas kvinnan vara trogen men inte nödvändigtvis mannen, säger Ayòbámi Adébáyò som vill förändra hela den maktbalansen.
Boken igenom visar hon hur könsrollerna störtar människor i olycka. Föräldraskapets ansvar läggs på Yejide, medan Akin förväntas försörja och befrukta sin fru – utan allt för stor känslomässig investering. Båda lider av förväntningarna och agerar till slut på tvärs emot dem.
– Akin försöker vara allt det som förväntas av honom som första barn och son. Men engagemanget i dottern vilar inte på förväntningar, det är något han själv finner en lycka i, säger Ayòbámi Adébáyò och menar att det också blir hans räddning.
Familjedramat utspelar sig mot fonden av Nigerias politiska situation under 80-talet. Trots att medelklassen försökte stänga diktaturens verklighet ute med höga stängsel bröt den slutligen igenom, förklarar Ayòbámi Adébáyò.
Innanför hemmets väggar grusas föräldraskapets löfte om lycka. Kanske särskilt för Yejide. Hon har växt upp utan mamma och söker efter trygghet, till en början genom äktenskapet.
– När hon upptäcker hur bräcklig den relationen är drömmer hon om att moderskapet ska ge henne en djup, ohotad kärlek, säger Ayòbámi Adébáyò.
Men barnen paret slutligen får lider av sickelcellsanemi – en genetisk sjukdom som ofta leder till döden. Relativt många i Nigeria bär på genen, bland andra Ayòbámi Adébáyò själv. Hon står inför samma dilemma: Skaffar hon barn med en annan bärare kan sjukdomen bryta ut. Alltså är hon högst försiktig i sitt dejtande.
– Jag har bestämt att det viktigaste är att inte föra vidare sjukdomen till någon, säger hon.
När maktlösheten och skulden blir för tung för Yejide drabbas hon dubbelt – domen faller hårdare över mödrar, menar författaren.
Att leva nära existensens kniv är något Ayòbámi Adébáyò har egen erfarenhet av: hennes mor var läkare och familjen bodde på ett sjukhusområde tills Ayòbámi var nio år gammal.
– Jag var ett väldigt tyst barn, och därför glömde folk bort att jag var i rummet, säger hon.
I litteraturen är hennes röst dock stark: hela livet har hon uttryckt sig genom att skriva.
– Jag vill inte låta pompös men när jag skriver finns ögonblick då jag känner starkt: ”det här är anledningen till att jag finns på jorden”. (TT)