Åsa Axelsson från Gällivare är lärare och bor i Umeå. Sommaren 2016 till sommaren 2017, medan hon är sjukskriven för utmattningssyndrom, bestämmer hon sig för att utföra ett experiment. Hon vill försöka ta reda på om det går att leva på mindre pengar.
Boken, som är skriven på ett lättsamt och ganska dråpligt sätt, handlar om vad som hände.
– Den kan ses som en manual i hur man kan leva billigare. Men den är också en berättelse om en kvinna som dignar under vardagens krav – att man ska vara duktig hemma, duktig på jobbet, vara en bra mamma och fru, ställa upp på barnens aktiviteter, träna, kunna slappna av, gå på yoga, ta hand om sina åldrande föräldrar och helst se ut som en 20-åring.
Det första hon gör är att begränsa mjölken hemma till två glas per person och dag. När hon summerar hur mycket hon skulle spara på det får hon en chock:
”På miniräknaren räknar jag ut hur mycket jag har sparat: 11,60/liter X 11 överflödiga liter mjölk i veckan= 126,50 kr/vecka. 126,50 kr X 52 veckor = 6 578 kronor. Över sex tusen kronor! Jag tappar min miniräknare i golvet.”
Sedan fortsätter hon att klura ut saker att spara på. De slutar gå till frisören och klipper sig själva istället. Hon låter barnen ärva mer kläder av varandra än tidigare och även från bekanta. De struntar i utlandsresorna. Hon cyklar till mataffären istället för att ta bilen.
– En sak som många tycker är rolig är mina funderingar om alla borttappade strumpor. Jag börjar köpa svarta strumpor i samma storlek till hela familjen – då gör det ingenting om en strumpa försvinner eller går sönder.
Och så fortsätter det. Hon börjar baka allt bröd själv och göra eget smör. Hon odlar egna grönsaker. De slutar renovera. De tar in en hyresgäst.
När året har gått och hon ska summera hur mycket hon har lyckats spara får hon nästa chock.
– När jag jobbade fick jag in ungefär 250 000 kronor per år efter skatt. Jag trodde att jag kanske skulle ha sparat 100 000. Men det var 333 000 kronor!
Inte nog med det. Hon mår mycket bättre och är mycket gladare än på många år och känner dessutom att hon gjorde något bra för miljön.
Även pensionen har hon tänkt på.
– Man tjänar inte så mycket på att jobba heltid som man tror. Det går lika bra att lägga undan pengar.
Men barnen då, hur reagerade de?
– Tonåringarna var ju lite mer kritiska, men bara i början. De två yngre barnen var väldigt lättpåverkade – det var enkelt att få med sig dem. Tänk så mycket vi har ansträngt oss för dem för att de ska ha allt materiellt – och så är det egentligen så att de accepterar nästan vad som helst, bara föräldrarna är nöjda.
Hon har slagits av insikten att vi kanske alla har blivit lurade. Lurade att tro att vi tjänar så mycket på att rusa runt i ekorrhjulet, att ägna livet åt att lönearbeta för att kunna konsumera en massa onödiga grejer.
Efter sjukskrivningen har hon varit tillbaka som lärare igen, men detta läsår hon tagit tjänstledigt för att kunna skriva klart och lansera boken.
Vad säger du till dem som tycker att du pläderar för hemmafruns återkomst?
– Jag pläderar för att alla människor ska ha en rimlig arbetsbelastning. Det kanske är orimligt den tiden man har barn hemma, att båda ska jobba heltid. Sedan får man dela upp det som man tycker. Den här lösningen passade oss.