Hon lämnar klassorättvisornas familj och Finland likaså och åker till arbetarnas paradis, lika hoppfullt som ovisst. Och kallt är det förstås, urkallt, och symboliskt nog är hon dömd till tystnad, utan tunga. Den har fienderna hemmavid skurit av för hennes lösmynthets skull.
Året är 1937 och naturligtvis går det riktigt dåligt, värre än de vita är faktiskt de röda på andra sidan gränsen, Irga blir tagen som spion. Den här gången heter lägret Vorkuta, och det blir Irgas vistelseort i arbetarnas stat.
Romanen heter alltså ”Nattfjärilen” och följer efter Katja Kettus formidabla succé med ”Barnmorskan”, den mytiskt ursinniga berättelsen om Helena och hennes osannolika liv och lidande under andra världskriget.
Precis som ”Barnmorskan” är ”Nattfjärilen” en roman som pendlar mellan det fascinerande och det frånstötande. Ofta nog blir Kettus språk bara för mycket. Inflationseffekten när alla tänkbara kryddor förstärker skildringen blir betydande, men en tröst är både tempo och mytologi är lugnare den här gången, det schamanska ligger oftast en bit bort, bättre infogat.
Romanen förlägger spelplatsen i något som kallas Marirepubliken, en gång autonom Sovjetrepublik, en finskugrisk utpost som för tankarna till Kalevala med stor andlighet, sångbarhet och tro på starka krafter. Runometer talar de dock inte, utan helt vanliga meningar. Och när etnologen Henrik, åttio år efter Irgas skidtur, dör i denna gamla republik åker hans dotter Verna till Ryssland för att försöka förstå vad som hänt. Nattfjärilen återfinns i etnologens strupe, en sån sak sker inte förgäves i en roman och Verna visar sig ha en släkthistoria som naturligtvis både knyter samman och söndrar.
Fortsättningen är en ganska sällsam berättelse om det nygamla Ryssland, om maktens eviga godtycke, uråldrig folktro, maffiafasoner och en hel del ganska vildsint erotik av den sort som lyckligtvis framstår som rent historisk. Störst behållning finner man hos den gamla kvinnan Elena Mihajlovna som är den slags varelse som håller världen igång, oavsett Stalin och Putin och rent av oavsett schamanismens uråldriga anspråk.
Även i Nattfjärilen kommer alla ut som människor, till och med huliganerna som plågar byn med sina övergrepp. Onda sammanhang gör onda ting, men människans förmåga till godhet består. Katja Kettus litterära förmåga är rent humanistisk.