Ändå är ”Sveas son” inget försök till vidräkning. Tvärtom ser hon på sin huvudperson med ömhet.
En stor Sverigekarta med knappnålar och röda garntrådar sitter uppsatt på förlagets vägg. Kors-och-tvärs-mönstret utgör Lena Anderssons kommande resväg.
Hennes två romaner om kärlek och olycklig passion, ”Egenmäktigt förfarande” och ”Utan personligt ansvar”, har utan tvekan gett henne en stor läsarskara. Men när hon nu ger sig ut på turné är det för att föreläsa om en roman vars ämne vid första anblicken kan te sig något torrare: Ragnar Johansson och det svenska folkhemmet.
– Jag måste skriva om det som intresserar mig, och jag kan inte sitta och skriva om kärlek hela tiden, det går inte. Inte om jag känner mig klar med det. Det här var det som låg och väntade och jag tror att många är mycket mer intresserade av det än av kärlek, säger hon.
Lena Andersson har mött många Ragnar i sitt liv, och tycker sig även se honom i sig själv. Däremot aktar hon sig noga för att ge några ledtrådar som kan göra läsningen biografisk på det sätt som blev fallet med ”Egenmäktigt förfarande” då verkligheten ställde sig i vägen för skildringen av Ester och Hugo Rask.
– Det var synd, för den vann inte på det. Om man ger ut en biografi är hela poängen att det ska vara sant, men en fiktionsberättelse är sann om den är giltig för någon annan.
I ”Sveas son” förkroppsligar moder Svea det Fattigsverige som föder Folkhems-Ragnar, han som dyrkar den förnuftiga staten och framåtskridande moderniteten men livet igenom föraktar sin gamla mammas idoga saftande och syltande.
TT: Varför?
– Det är typiskt för moderniteten som folkhemmet förkroppsligade, utvecklingstanken som jag tycker det finns väldigt mycket kvar av i dag, och som får till följd att unga ser på dem som levt ett tag med ett slags överseende, säger Lena Andersson.
Skönlitterärt ser hon sig som en författare av i första hand idéromaner. Idéerna är ett slags huvudpersoner, bra berättelser blir inte bra förrän de förklarar något om hur världen är beskaffad och hur människorna tänker, resonerar hon.
– Jag menar att alla tider kommer ur något slags tankevärld, även om den inte är aktivt tänkt så kan man i efterhand extrahera den, sedan kan man inte säga att det här fanns i varje persons huvud, men någonstans låg det och puttrade
Ragnar Johansson föds samtidigt med den socialdemokratiska valsegern 1932. När Lena Andersson skildrar det som puttrar i hans folkhemspsyke är det genom att medvetet undvika rekvisita och utpräglade miljöskildringar och i stället berätta om hur han, arbetarklassonen, trots uppenbar begåvning medvetet låter bli att ta språnget mot möbelsnickeri av den högre skolan.
– Han vågar inte, han är rädd för att inte förstå vem han är längre och det är ju klassamhällets stora grej: klassresan gör att man inte känner igen sig. Vem blir Ragnar om han blir arkitekt? Och vad ska han göra om han misslyckas? Han gör en dygd i att vanlighet också är okej.
Om hon delar något med sin huvudperson är det framför allt hans förakt för slö- och slapphet.
– Kanske på det sättet att man måste ha ordning på begreppen, men jag delar inte hans intolerans.
När hon gör honom till homofob är det som en illustration av tidsandan och den rådande lagstiftningen.
Ändå är den irritation som Ragnars psyke kan väcka hos läsaren inte nödvändigtvis densamma hos hans skapare. Lena Andersson vill inte beskriva ”Sveas son” som en uppgörelse varken med folkhemmet eller socialdemokratin, och ser förvånad ut inför påståendet att Ragnars fyrkantighet skulle vara uttryck för ett avståndstagande från hennes sida.
– Förtjust är jag kanske inte, men jag tycker om alla människor som jag skrivit om, och jag struntar i om jag tycker om folkhemmet eller inte. Det var som det var och jag är intresserad.
– Jag tror att väldigt många skulle bli förskräckta om de flyttades tillbaka till den här tiden: ”var är min kaffe latte” och så vidare. Nu tog jag ett infantilt exempel, men även de som tror sig längta tillbaka skulle bli chockerade över hur auktoritärt det var. (TT)