En ganska avskalad form som aldrig ställer sig prålande i vägen för läsningen, ropande på dekonstruktionens uppenbarelse. Ingenting heligt alltså, bara väldigt vardagligt, närmast i rapportform. Kräver tanke, men aldrig det omöjliga. Förtätningen ligger i just det där alldagliga allvaret.
I centrum finns ändå väldigt mycket om språk och kropp, det där märkliga paret ur litteraturen som ömsom spelar motsatser, ömsom lever i partnerskap. Och som hos en del samtida unga orsakar rena konvulsionerna, av den senaste lyrikdebatten att döma. Här marker de rörelse; över ett landskap, över relationer, fram mot insikter, möjligen slutsatser.
Men här framträder också ett norrländskt landskap som innehåller helt vardagliga sysselsättningar som fiske eller skogsmaskiner som röjer upp sina fält på avstånd. Eller minnen av forna björnjakter, trakten fästs därmed i en historiekontext. Det är sånt som brukar kallas lyriska topografier. Och så relationen till en nära anhörig och en händelse som behöver komma upp ur glömskan eller tigandet. Exakt vad förblir dolt i diktens antydningar.
Parallellt med allt detta finns också ordens självbetraktelser, hur de liksom ser tillbaka på sina möjligheter att uttrycka någonting meningsfullt: ”Jag måste vara i kroppen när jag skriver”. En av dessa många ytterst lapidariska och skenbart banala utsagor som präglar Berglunds poesi. Men läs noggrant, det är en sats som kräver sitt allvar, den garderar mot allt poserande språk, mot allt redan färdigformulerat, den ställer ansvar mot det vi ändå aldrig kan komma ifrån – den egna kroppen.
Kropp, ord, landskap och händelser beskriver en lång båge genom ”Rätten”. Det är dikt skriven med enastående konsekvens, med en slags varsam uthållighet som imponerar. Och som dessutom ger resultat, som förflyttar existensen en bit. Någonting klarnar mot slutet av denna diktsamling, förr hade man talat om ”förlösning”. Samlingen är till stor del skriven efter datum, och detta med tiden har sin roll. En dold sådan, kanske den som åstadkommer mest med våra liv och hur vi tänker. Den låter sig inte beskrivas, men finns som en hemlig gud i Pernilla Berglunds noggranna varseblivningar.
”Nu är jag någon som liknar den jag var innan
jag är på platsen igen
när jag håller barnet i famnen är jag en annan”.